Sverige befinner sig i en period av prövning. Vi talar om segregation, parallellsamhällen, tillitskris och en växande känsla av att det gemensamma håller på att lösas upp. Samtidigt är det märkligt tyst om den institution som mer än någon annan formar nästa generation, nämligen skolan.
Skolan är inte bara en kunskapsförmedlare. Den är en medborgarskola. Det är där barn från olika bakgrunder möts och lär sig att de delar något större än sin bostadsadress, sin familj eller sina privata referensramar. Men en gemenskap kan inte överleva om den aldrig synliggörs. Den måste gestaltas, förklaras och ges en konkret form.
Därför bör Sverige på allvar diskutera att varje klassrum har en svensk flagga och att varje skoldag inleds med nationalsången. Det handlar om att påminna om den politiska gemenskap som bär upp vårt samhälle. Flaggan är inte en provokation utan en symbol för den stat och den demokrati som alla elever är en del av. Nationalsången är inte ett uttryck för överlägsenhet utan en kulturell markör för samhörighet.
Tidigare generationer kunde kosta på sig att ironisera över nationella symboler. De växte upp i ett land med hög tillit, stark sammanhållning och en självklar känsla av gemensam identitet. Uppror mot traditioner skedde i trygg förvissning om att fundamentet ändå var stabilt. Den lyxen har inte dagens unga.
Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle där sammanhållningen inte längre kan tas för given. De ser bostadsområden som isoleras från varandra, en offentlig debatt som polariseras och en stat som har svårt att upprätthålla sin auktoritet i vissa miljöer. I ett sådant läge är det inte märkligt att många unga återupptäcker värdet av gemenskap och nationell tillhörighet. Inte som ett projekt mot någon annan, utan som en orienteringspunkt i en osäker tid.
Att tydliggöra nationens närvaro i skolan handlar om inkludering, inte exkludering. Medborgarskap är inte bara ett juridiskt dokument. Det är en relation mellan individ och samhälle, byggd på rättigheter och skyldigheter. Den relationen behöver stärkas. Staten har redan ett uppdrag att förmedla demokratiska värderingar, respekt för lag och institutioner samt förståelse för vår historia. Att samtidigt tydliggöra den nationella gemenskap som bär upp dessa värden är logiskt, inte kontroversiellt.
En flagga på väggen och en gemensam sång varje morgon löser inte alla samhällsproblem. Men symboler formar normer och normer formar beteenden. När vi konsekvent signalerar att det gemensamma är viktigt skapar vi en kulturell grund för ansvar och samhörighet. I en tid när splittringen ökar är det ett budskap som behöver upprepas.
Skolan ska inte vara en plats där nationen görs osynlig av rädsla för att någon ska ta illa upp. Den ska vara platsen där Sverige förklaras, diskuteras och förankras, öppet och självkritiskt men utan skam. Om vi vill återuppbygga tillit och sammanhållning måste vi börja där nästa generation formas.