Vintern 2006 drogs Sverige in i den internationella kris som följde på publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i den danska tidningen Jyllands-Posten. Protesterna spred sig över Mellanöstern, ambassader attackerades och hotbilden mot nordiska länder skärptes snabbt. I detta laddade läge publicerade Sverigedemokraternas ungdomsförbund karikatyrerna på sin webbplats. Kort därefter tog Utrikesdepartementet kontakt med webbhotellet. Sidan stängdes ned. Utrikesminister var då Laila Freivalds.
Formellt sett utfärdades inget förbud. Det fanns inget regeringsbeslut om censur och ingen domstol som prövade saken. Regeringen har i efterhand betonat att det var webbhotellet som fattade beslutet. Men den avgörande frågan är inte om det fanns ett underskrivet dokument med ordet förbud. Den avgörande frågan är om staten använde sin auktoritet för att uppnå ett resultat som annars hade krävt rättslig prövning.
När en svensk minister i ett skarpt säkerhetsläge kontaktar ett företag och påtalar konsekvenserna av en publicering sker det inte i ett vakuum. Det är staten som ringer. Maktrelationen är uppenbar. Ett litet eller medelstort företag förstår signalen. Det juridiska ansvaret må ligga hos bolaget, men den politiska impulsen kom från regeringen.
Om publiceringen hade utgjort ett tryckfrihetsbrott fanns det tydliga vägar att gå. Sverige har en ordning där Justitiekanslern kan väcka åtal och där domstolar prövar om yttrandefriheten har överskridits. Den modellen är till för att skydda både samhället och den fria opinionsbildningen. I stället valde regeringen en informell lösning. Den var snabbare och mindre synlig, men också mindre transparent och utan den rättsliga prövning som annars är själva kärnan i en rättsstat.
Försvararna av agerandet pekar på säkerhetsläget. Sverige hotades. Ambassader kunde angripas. Staten har ett ansvar att skydda liv och egendom. Det är sant och det ansvaret är tungt. Men just därför måste regeringen vara ytterst försiktig med hur den använder sin makt. Säkerhet är det starkaste argument en regering kan åberopa. Om det tillåts motivera informella ingrepp i publiceringar suddas gränsen ut för vad som i praktiken kan påverkas av politisk oro eller internationellt tryck.
Yttrandefriheten är inte konstruerad för att skydda det okontroversiella. Den finns för att hantera det som väcker vrede, anstöt eller diplomatiska problem. Om regeringar börjar signalera att publiceringar kan få konsekvenser i form av statlig påverkan på tekniska leverantörer skickas ett budskap som sträcker sig långt bortom det enskilda fallet. Det visar att den som kan skapa tillräckligt med internationellt tryck potentiellt kan påverka vad som publiceras i Sverige.
Att det i detta fall rörde en sverigedemokratisk aktör är principiellt irrelevant. Rättsstatliga principer ska inte vara beroende av politisk sympati. I ett annat politiskt klimat kunde det ha varit en annan aktör som uppfattades som besvärlig eller destabiliserande. När man accepterar informella genvägar för att man ogillar budskapet riskerar man att bana väg för att samma metoder används i andra syften.
Händelsen blev därför mer än en episod i en turbulent utrikespolitisk kris. Den blev en påminnelse om hur skör gränsen kan vara mellan legitim krishantering och otillbörlig påverkan på den fria opinionsbildningen. Regeringen behövde hantera en svår situation. Men politiskt ansvar handlar inte bara om att lugna en akut kris utan också om att värna de institutionella principer som gör att demokratin består även under tryck.
När staten medverkar till att en publicering upphör utan domstolsprövning uppstår en gråzon som inte bör bagatelliseras. Det var så en sverigedemokratisk webbsida släcktes. Inte genom en öppen rättsprocess, utan genom politisk kontakt i ett spänt ögonblick. Just därför förtjänar händelsen att fortsatt diskuteras, inte av partipolitiska skäl utan för att tydliggöra var gränsen för statens makt över det fria ordet ska gå.