För ett år sedan, på säkerhetskonferensen i München, läxade USA:s vicepresident JD Vance upp Europa och dess ledare. Med skarpa ordalag talade han om att Europa hade försatt sig själv i ett osäkert och farligt läge till följd av massinvandring och ett EU som sönderreglerade och toppstyrde sina medlemsländer. Han påtalade att det fria ordet i Europa var i fara och demokratin hotad. Det är inte längre Kina och Ryssland som är Europas fiende – det är ni själva, menade Vance. Detta föll inte i god jord. Reaktionerna blev massiva. USA hade nu inte bara en dum president, de hade även en ännu dummare vicepresident.
Så i år har det varit ny säkerhetskonferens i München. USA var med igen. Denna gång fick USA:s utrikesminister Marco Rubio tala. Han framförde ett långt och välformulerat tal. Budskapet var precis detsamma som förra året: Om ni européer inte skärper er kan vi i USA inte hjälpa er. Vi vill bygga allians med er, men då måste ni stoppa massinvandringen, värna om era värderingar och er kultur samt känna stolthet över er historia, var Rubios meddelande. Men denna gång uttrycktes det med mjuka formuleringar och väl valda ord. Och denna gång bemöttes USA:s tal med stående ovationer.
Det säger en hel del om den stora skillnaden mellan oss européer och amerikanare. Fy för den som uttrycker sig klumpigt och direkt. Hurra för den som kan sin prosa. Vad som sägs är oväsentligt. Det är Europa det. Amerikanen – å andra sidan – är mer den tålmodiga, den envetna. Trots all spott och spe som Europa har utsatt USA för sedan Trump valdes till president, och även under lång tid utpekats som det töntiga landet i väst, gick USA obekymrat tillbaka till sitt skrivbord. Slipade om Vance:s tal och kom tillbaka rakryggad med samma tydliga budskap: Skärp er, Europa, annars kan vi inte samarbeta.
Det var någon som sa att en begåvad person kan ta emot kritik genom att antingen ta till sig den eller i det tysta avfärda den. En mindre begåvad klarar inte det. Han eller hon blir arg när kritiken framförs.
Reaktionerna efter Vance tal förra året, kontra Rubios tal i år, bör få oss att rodna. För européerna och dess ledare framställer sig som en smula korkade. De kan lätt anamma ett budskap när det kläs in med fina ord, men avfärdar det direkt när det blir oborstat och odiplomatiskt. Om Europa i framtiden ska kunna vara en välmående och stark världsdel med kapacitet att försvara sig själv kommer det inte att räcka att bygga upp ett kraftfullt militärt försvar. Då måste Europa även tuffa till sig, tvätta bort snöflingebeteendet och sluta tro att vi alltid är bäst. Vi måste kunna tåla kritik – oavsett hur den formuleras. Och framför allt måste vi visa den enda som kan komma till vår hjälp ifall anfallet från öst kommer, USA, större respekt. De är inte töntiga. De är amerikaner.
Att massinvandringen har en destabiliserande inverkan erkänner nu även Demokraternas drottning och CNN-favoriten Hillary Clinton. Det är viktigt och kanske också en nödvändighet för att en attitydförändring ska kunna ske även inom den europeiska vänstern.
Hittills har USA gett oss två chanser att förstå att vi i Europa måste ändra oss. Vi kommer aldrig att bygga ett framgångsrikt och starkt Europa när vi stryper det fria ordet, staplar regler och förordningar ovanpå varandra, straffbeskattar de driftiga och försvagar våra gemensamma värderingar och kultur med en massinvandring från tredje världen. Vi måste gå tillbaka till det gamla, till de värderingar och den kultur som gjorde oss starka och rika. Gör vi inte det kan vi inte räkna med USA:s stöd. Det var Rubios klara besked. Med andra ord: Vi kan inte räkna med att USA ger oss en tredje chans att förstå.