När Sverige splittras måste vi fråga oss hur landet ska förenas igen. Kanske kan litteraturen vara en sådan plats? Men vad händer när ingen längre läser?
I somras var jag med om en bisarr sak: jag blev hatad för en roman som ingen hade läst. Belackarna antog att jag skrev satir om en subkultur med en huvudperson som påminde om en influencer de följde. Jag kränkte tydligen deras gemenskap kring sin ”ledare”, och de spydde samfällt, som på kommando – ett flockbeteende som får mig att tänka på individualitetens död, och på grottor och savanner, pilbågar och ansiktsmålningar, ja, på civilisationens återgång till barbari.
För bara ett par veckor sedan hände någonting betydligt mera uppmuntrande och intressant. Jag blev nämligen recenserad i tidningen Klass och i Bulletin – två tidningar som väl kan beskrivas som tämligen olikartade. Den här gången var det en annan roman som recenserades, min senaste: Det är aldrig synd om en man, en mångtydig berättelse om en arbetslös man som oförklarligt har hamnat utanför samhället.
När två läger hatar en sägs det att man gör något rätt. När två läger råkar gilla samma bok blev jag lite förbluffad över hur jag skulle se på det. Jag fick glimten av ett hopp. Högern och vänstern kanske kan finna varandra – kommunicera som kultiverade människor!
Under 10-talet var svensk offentlig debatt katastrofalt dålig. Den usla kvaliteten godtogs eftersom befolkningen var indoktrinerad och kände till alla vaggvisor. De visste när de skulle sova vidare. De visste vilken den onda sidan var i politiken och att de själva tillhörde den goda och anständiga. Många svenskar snoozade och la sig tryggt tillrätta i sängen igen.
Det har skett en viss förbättring i samhällsdebatten i och med försämringarna i stadsmiljöerna. Att blunda har blivit kostsamt. Däremot ser man ingenting som tyder på en ny känsla av gemenskap i det svenska samhället. Vilket samhälle ska vi bygga upp? Finns det en gemensam vision? Kan vi förresten räkna med att tillräckligt många vill försvara vårt land om det blir angripet? Frågan längre fram på vår ”utvecklingskurva” skulle kunna bli: Ska vi gå i döden för något som ändå är korrumperat och på väg att falla samman? Vi ser hur födelsetalen sjunker; pessimismen kring framtiden är befäst hos många av de unga.
Men vad har detta med litteratur att göra?
Att läsa romaner var en del av arbetarrörelsen. Det ansågs nödvändigt att bilda sig och få ett språk för sina liv. Det gav både bildning och status, gemenskap och klassmedvetande. Det gav en känsla av att kunna tolka världen själva utan överklassens ideologi. Det fanns med andra ord en framtidstro.
Idag har vi istället något slags depressiv hedonism där snuttifierade reels och TikTok-filmer sår hjärnröta och kroniska koncentrationsbrister hos den unga generationen. Bokläsning minskar samtidigt i relevans. Vi har all världens information framför näsan men saknar vishet och urskiljningsförmåga. Istället sväller begären och åsiktsbubblorna. Gemenskap frodas, artificiellt, men inte kring vettiga samhällsskapande frågor, utan kring klickbetesidiotier, och kändisar som går under beteckningen ”influencers”.
Jag skäms inte för min pessimism, för jag ser ett allmänmänskligt kulturellt förfall som behöver stoppas. Barbariet är på väg tillbaka men i en högteknologisk tid när människor inte längre orkar anstränga sig för att bevara demokratin eller sträcka sig efter ädlare njutningar.
Skriftspråk och läsning brukar höra till en civilisation. De som inte läser har betraktats som vildar i behov av utbildning. Men på internet backar utvecklingen. Förmågan att ta ansvar för sina ord verkar minska. Sociala medier liknar i sina kommentarsfält allt mer fyllekalas för människor angripna av hjärnröta.
Det sker en kamp mellan yta och djup, mellan att ha rötter och att bejaka rotlöshet. Därför kände jag en smula hopp när de politiska polerna förenades i läsningen av en roman. Tidskriften Klass såg en skildring av en förlorad man som inte kunde finna manlig resning som sin kroppsarbetande far på stålgjuteriet; de såg en man som vägrade inordna sig när samhällets kostym sys i ett enda mått. Bulletin såg en märklig bok om välfärdsstatens skuggsida.
I en tid av kulturell och andlig utarmning behöver vi berättelser att förenas kring. Det behöver inte vara en vision om samhällets mål, men kanske en vision om vår förlorade mänskliga värdighet och om vårt lands förlorade stora berättelse.
Jeremiah Karlsson
Poet och författare