Annika Strandhäll är upprörd. Göran Greider med. De ogillar att regeringen beslutat att invandrare inte ska få tillgång till alla bidrag förrän efter fem år, eller tidigare om en viss lönenivå uppnåtts. Regeringen återinför grundprincipen ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Det är fel, tycker socialdemokraterna Strandhäll och Greider. De vill ha det omvända – eller bara, kort och gott: kräv din rätt.
Fast det sägs inte rakt ut. Så rakt på sak är inte en socialdemokrat. Annika Strandhäll skriver ett inlägg på X – forumet hon lovade lämna för flera år sedan – att det ”innebär att Maria men inte Mariam i samma klass har barnbidrag”. Det är en korrekt tolkning. Så blir det. Men om hon vill prata rättvisa, vilket väl är poängen, förbiser hon dem som betalar för att möjliggöra att miljarder i bidrag kan betalas ut varje år.
Det är talande att rättviseaspekten för en socialdemokrat bara är intressant när det gäller den som tar emot bidraget – aldrig den som via skattesedeln tvingas betala för det. Den gruppen värnas det sällan om. Magdalena Anderssons uttalande ”Högre skatt är grädden på moset” sammanfattar väl socialdemokraternas syn på dem som bär upp samhället. De tål att tuktas, är hennes och partiets budskap.
Göran Greider, Dalarnas mest röde journalist och SVT:s favoritsosse, har en annan infallsvinkel i sin kritik. Han menar att om bidragsutbetalningarna till invandrare begränsas ”skapas slum, fattigdom, klassamhälle”. Han påstår alltså, på fullaste allvar, att alla dessa människor som valt att bosätta sig i Sverige är så pass inkapabla att de inte kan förväntas arbeta. Förutom att det är ett rasistiskt uttalande, motsäger han sig själv och vad samtliga partikamrater hävdat i åratal. Invandringen var ju nödvändig för Sverige, den skulle rädda både välfärden och pensionerna, sa de alla. Men vad hände? Har de ändrat sig? Eller har även Göran Greider fått sitt Jimmie-moment med den enkla insikten att tar man hit Mellanöstern, får man Mellanöstern – och försöker nu dämpa de oönskade effekterna med generös bidragspolitik?
Socialdemokraterna kallar sig gärna Sveriges arbetarparti. Men deras politik handlar allt mer om bidrag till invandrare snarare än om att göra Sverige rikare och tryggare. Vissa partier utformar sin politik i hopp om att göra Sverige till ett bättre land och därmed attrahera väljare. Andra anpassar sin politik efter de väljare de redan har. Socialdemokraterna tillhör den sistnämnda kategorin. Att de trots det fortfarande är Sveriges största parti är märkligt, men sannolikt inte för alltid. Den dag den arbetande delen av sossarnas väljarkår inser att de röstar på ett parti som konsekvent gynnar dem som inte arbetar, på bekostnad av dem som gör det, lär stödet rasa. Det är bara en fråga om tid. Om det hinner ske före valet är dock osäkert.