Thomas Bodström, inbiten socialdemokrat, fd justitieminister och idag advokat, ställer sig ofta på fel sida av både den moraliska kompassen och rättvisan. Man kan undra om det är en slump, otur eller om han inte har bättre omdöme än så här, som han vid 63 års ålder hittills har låtit visa upp.
Hans senaste ställningstagande är kanske det mest anstötliga. Inte nog med att han i egenskap av advokat försvarar en pedofil, han är även den som driver debatten hårdast. Inte för barnens bästa. Inte för hur samhället bäst kan skydda dessa utsatta, stackars barn. Nej, Thomas Bodström ställer sig, både personligen och professionellt, på pedofilernas sida. På förgriparnas sida. Det är deras integritet som måste skyddas, hävdar han, inte barnens. Därför jagar han Dumpen. Organisationen som bestämmer träff med pedofiler som tror att de dessförinnan har chattat med ett barn och bestämt träff med ett barn, och där Dumpen sedan tar bilder på pedofilerna, konfronterar dem och därmed också förhindrar grova brott. Dumpen är alla barns larmbolag. De larmar innan brotten begås.
Det här ogillar Bodström, och han har hittills vunnit. Dumpen och dess ansvarige utgivare fälldes för förtal av tingsrätten. Nästa rättegång i hovrätten är att vänta.
Thomas Bodström må ha vunnit juridiskt men inte moraliskt. Där är han en förlorare. Med sitt ställningstagande visar han att han saknar rättspatos. Han kan inte skilja på vad som är rätt och fel.
Men denna avigsida hos Bodström har framkommit vid flera tillfällen under hans karriär.
Under hans tid som justitieminister (2000–2006, i Göran Perssons regering), när utanförskapet i landets förorter och gängkriminaliteten på allvar började rota sig, passade Thomas Bodström på att skriva en bok. ”700 dagar i Rosenbad – med egna ord” hette den och släpptes i maj 2003. Snabbt fick boken öknamnet ”En bimbos memoarer”, vilket syftade på smaklösheten i att skriva memoarer när man har ett sådant viktigt uppdrag som att vara landets justitieminister. Men det förstod inte Bodström, som slog ifrån sig kritiken med att han gillade att folk uppskattade hans utseende.
Hårdare straff har han också alltid varit emot. Visserligen var det, och är det fortfarande, en partipolitisk linje från Socialdemokraternas sida. Men även efter sin politiska karriär med socialdemokraterna har Bodström vidhållit linjen att kriminella mår bäst av att tas om hand med silkeshandskar.
Men några silkehandskar har han sällan själv satt på sig. När mediastormen kring det ökända försäkringsbolaget Allra redan dragit igång hoppade Thomas Bodström, klumpigt, in som styrelseledamot. Det blåste rejält kring bolaget och bolagets ägare insåg att om de skulle få någon slags kredibilitet hos beslutsfattarna var de tvungna att ta in en sosse med de rätta kontakterna. Bodström nappade på erbjudandet (och arvodet!) och satt kvar länge på sin post, trots omfattande medial kritik. Det var först efter att Allras ordförande lämnade som han också avgick. Men inte för att han hade kommit till insikt om att det förekom oegentligheter inom bolaget, utan för att ordföranden lämnade. Inte heller där visade han upp att han hade ett rättspatos att respektera.
Till hans försvar skulle man kunna anföra att det är den socialdemokratiska skolan som har tvättat bort Bodströms känsla för vad som är rätt och fel. Socialdemokraterna har inte gjort sig kända som några sanningssägare. Men Thomas Bodström är en utbildad man. Han har dessutom flera, idag vuxna, barn själv. Att inte sälla sig till de som kämpar för att alla barn till varje pris ska skyddas är oförlåtligt. Hade alla Sveriges män varit som Thomas Bodström och ställt sig på pedofilernas sida hade Sverige varit ett shithole country, som man brukar säga. Det är både provocerande och ledsamt att en före detta socialdemokratisk justitieminister inte förstår det. Han om någon borde vara ett föredöme för rättvisa och moral – allra helst när det handlar om barn.