I årtionden har landets politiska och mediala elit förnekat sambandet mellan massinvandring, social upplösning och den snabbt växande otryggheten. Man har kallat problemen tillfälliga, överdrivna eller helt enkelt inbillade. Samtidigt har gängvåldet exploderat, välfärden pressats sönder och tilliten mellan människor vittrat. I detta uppvaknande framstår en sak allt tydligare. Sverigedemokraterna hade rätt. De andra hade fel.
När SD i åratal varnade för konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik möttes de inte med saklig debatt utan med moraliska bannbullor. Att tala om gränser, om nationell sammanhållning eller om kulturell kontinuitet betraktades som suspekt. Ändå var det just dessa frågor som visade sig avgörande. I dag erkänner nästan alla partier, i alla fall retoriskt och med varierande grad av motvillighet, att invandringen varit för hög, integrationen misslyckad och kriminaliteten systemhotande. Det är exakt den verklighetsbeskrivning SD förde fram när de andra ännu levde i en ideologisk drömvärld.
Det är också i detta ljus som Tidösamarbetet måste förstås. Tidöavtalet är inte en tillfällig kompromiss utan ett brott med den gamla ordningen, där gränslöshet och ansvarsflykt länge varit norm. Samarbetet med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är i sig positivt. Det är bra att fler partier nu försökt återupprätta lag och ordning, kontrollera invandringen och stärka nationens sammanhållning. Men att låtsas som om denna omsvängning uppstått spontant vore historielöst. Utan SD hade ingen sådan kursändring ägt rum. Det var SD som bröt tabun, som tvingade fram verklighetsanpassningen och som gjorde det politiskt möjligt att föra en politik grundad i fakta snarare än i fromma förhoppningar.
Den politiska, mediala och kulturella eliten har ännu inte försonat sig med att deras gamla världsbild kollapsat. De accepterar dagens politik så länge de tvingas, men de väntar på en öppning att återgå till den gamla politiken. Ett svagt resultat för SD skulle omedelbart tolkas som ett tecken på att omsvängningen gått för långt. Då skulle retoriken om öppna gränser, globalism och identitetspolitik snabbt återvända, och Sverige riskera att åter kastas in i samma destruktiva experiment som redan prövats och misslyckats.
Ett starkt SD är därför inte bara en fråga om partipolitisk framgång utan om nationell riktning. De andra Tidöpartierna kan bidra och de kan genomföra viktiga reformer, men det är SD som utgör garantin för att kursen hålls. De är inte ett bihang till systemet utan den kraft som tvingat systemet att ändra sig.
I slutänden handlar detta inte om höger eller vänster utan om huruvida Sverige ska vara ett sammanhållet land eller ett gränslöst projekt. Sverigedemokraterna har visat sig vara det enda parti som konsekvent försvarat den svenska nationen när andra ägnat sig åt ideologiska fantasier.
Just därför är det viktiga detta valår inte bara att Tidösamarbetet överlever, utan att SD gör ett starkt val. Det är så Sverige fortsätter att röra sig i rätt riktning.