Det annars så sömniga World Economic Forum i schweiziska Davos har fått sig ett rejält uppsving. Förr om åren kretsade det bara kring hur många privatflyg som landade och lyfte därifrån, hur många tusen ton koldioxid som förspilldes på detta, underförstått, meningslösa möte. Eventet var under en tid till och med konkurshotat. I år har mötet blivit extremt uppmärksammat. Det kan arrangörerna tacka Donald Trump för. När Donald Trump tackade ja, vill alla andra också vara med. Vår statsminister var en av dessa som fick bråttom att ändra ett nej till ett ja tack.
Man skulle kunna tro att det stora intresset för Donald Trump bottnade i en nyfikenhet och drivkraft att förstå hans politik, både inrikes- och utrikespolitik. Med tanke på att det är val i år, med tanke på att USA är Sveriges näst största handelspartner, med tanke på att USA är den största aktören i Nato och med tanke på det ständiga hotet från Ryssland – borde det finnas ett genuint intresse av att förstå vad Trumpadministrationen faktiskt vill åstadkomma.
Men de kom allesammans tillbaka med samma uppfattning som de hade innan de åkte. De sjunger alla samma sång om hur galen Donald Trump är. Om ingen var beredd på att lyssna på vad han sa, varför åkte man då dit?
Att vänsteretablissemanget, journalistkåren och politikerskaran fruktar Donald Trump ligger i sakens natur. Den konservativa politik som Trumpadministrationen för är inget som dessa någonsin kommer att gilla. Att högerpolitiker tar det säkra före det osäkra, i rädsla för att hamna i onåd med vänsterpressen, är fegt men väntat. Precis samma sak har vi sett förr, vid debatten kring massinvandringen och den gröna omställningen. Alla skulle tycka lika. Så är det nu med. Alla ogillar Donald Trump, och alla ogillar honom i den utsträckningen att man inte klarar att lyfta fram de positiva inslagen som finns där.
Vore det inte av värde att diskutera Trumps politik på riktigt? Vi kan alla ogilla att han vill ta Grönland. Men varför han vill göra det är av intresse för oss alla i väst – såvida vi inte föredrar att Kina eller Ryssland tar USA:s roll som världsledande makt. Vicepresident JD Vance har tidigare kritiserat Europa hårt för massinvandringen. Trump gjorde nu samma sak i Davos. Han beskrev utvecklingen i USA under det senaste året och vilka följdeffekter det fått. Med det jämförde han Europa som han sa är ”oigenkännligt” på sina håll. I det har han rätt. Det är vi många som kan skriva under på. Men varför är det då ingen som vill veta vad han har gjort för att vända utvecklingen i USA?
Han har sett till att 2,5 miljoner människor har lämnat landet. Med enveten tullpolitik, sänkta skatter och minskad byråkrati har han skapat 7 miljoner nya jobb, fått ner arbetslösheten till 3,5 % vilket är den lägsta på flera decennier, ökat BNP-tillväxten med 5,4 % under sista kvartalet Q4 2025 och bromsat upp inflationen. Reallönerna har ökat och sparandet likaså. Sammantaget har välståndet ökat i USA.
Det här står i bjärt kontrast till Europa. Under EU:s ledning och med flera länder med vänsterstyre för man en motsatt politik. Ökade skatter, ökade pålagor av byråkrati och administration samt fortsatt hög invandring. Resultatet talar sitt tydliga språk. Reallöneutvecklingen inom EU har under de senaste 20 åren snittat på blott 1,1% per år när kostnadsökningen har varit avsevärt mycket större. BNP-utvecklingen är svag. EU har som ekonomisk stormakt tappat sin andraplacering till Kina. Vilken politik är egentligen den bästa?
Men den enkla frågan kom ingen svensk politiker hem med från Davos. Inte ens någon högerpolitiker. Det enda som framfördes, igen, var hur galen Donald Trump är. Kritiken mot honom och USA från våra politiker är så vass att den kan på sikt bli förödande för Sverige. Är det så klokt för ett litet land?