Vår tids stora ideologiska konflikt står inte mellan höger och vänster i traditionell mening. Den står mellan den västerländska civilisationen och två expansiva och totalitära ideologier som trots sina djupa olikheter allt oftare finner varandra som allierade. Dessa ideologier är socialismen och islamismen.
De är inte samma sak. De har olika rötter, olika språk och olika legitimitetsgrunder. Ändå delar de ett gemensamt mål som går djupare än deras olikheter. De vill bryta ned den västerländska samhällsordningen och ersätta den med system där individen underordnas en högre och absolut makt, inte enbart i existentiell mening utan även i politisk. Socialismen är politiskt totalitär medan islamismen är teokratiskt totalitär.
Venezuela och den politiska totalitarismen
Venezuela visar vad som sker när socialismens löfte om jämlikhet och rättvisa förverkligas i praktiken. När Hugo Chávez tog makten talade han om folkets befrielse men det som växte fram var en stat där all makt koncentrerades till den politiska eliten. Socialismen kräver kontroll över ekonomin, över medierna och över rättsväsendet. När marknaden förstörs uppstår brist och när missnöjet växer krävs censur och repression. Till slut finns bara staten kvar och den kräver total lojalitet. Detta är inte ett olycksfall i arbetet utan socialismens egen inre logik. Ett sådant system kan inte tolerera självständiga individer eller oberoende institutioner.
Iran och den teokratiska totalitarismen
Iran visar den andra sidan av samma mynt. Där har islamismen skapat en teokratisk stat där religionen inte längre är en existentiell fråga utan ett politiskt maktmedel. Efter revolutionen 1979 blev Guds vilja tolkad av prästerskapet till lag. Kvinnors liv regleras i detalj, opposition kriminaliseras som hädelse och staten genomsyras av religiös ideologi. Islamismen är därför inte en from livshållning utan ett politiskt projekt som använder religionen för att legitimera total kontroll.
Varför de samarbetar
Trots sina olikheter har socialismen och islamismen funnit varandra som allierade. I Europa ser vi hur vänsteraktivism och islamistiska rörelser ofta samverkar. De förenas av ett gemensamt motstånd mot västvärlden, mot nationalstaten och mot den kulturella kontinuitet som bär upp våra samhällen. Socialismen vill upplösa nationen och den ekonomiska friheten och ersätta den med politisk byråkratisk kontroll. Det passar även islamismen bra. När den historiska och kulturella gemenskap som gör frihet möjlig försvinner finns bara den politiska makten kvar.
Den ena ideologin angriper genom politisk radikalism och den andra genom religiös mobilisering men målet är detsamma. Den västerländska ordningen med dess fria institutioner och dess arv ska brytas ned och ersättas av ett system där lojaliteten inte längre tillhör nationen utan ideologin.
Det västerländska svaret
Mot detta står inte extremism utan ordning. Den västerländska civilisationen vilar på nationen, friheten och den kulturella kontinuiteten. Nationalismen binder människor samman genom historia, språk och ansvar. Den personliga friheten skyddar individen både från den allsmäktiga staten och från det religiösa förtrycket.
Venezuela visar vart politisk utopism leder. Iran visar vart religiös absolutism leder. Europa måste välja en annan väg. Att bekämpa islamism men blunda för socialismens totalitära lockelse är att bara försvara halva sanningen. Att kritisera socialismen men relativisera islamismen är lika farligt.
Vår tids kamp är därför inte i första hand ekonomisk eller partipolitisk. Den är civilisatorisk. Den kräver att vi åter försvarar det som gjort oss fria, vår nationella gemenskap, våra traditioner och den västerländska kulturens grundläggande värden