Jag har letat och letat i svenska medier om läget i Iran och allt jag kan hitta är små notiser om ilskna iranier som är arga om inflationen. Jag vill vara väldigt tydlig nu – iranierna är på väg att störta regimen! Miljontals människor är ute på gatorna och strider för sina liv medan IRGC skjuter på dem med vattenkanoner, tårgas och hagelgevär.
Det har nu gått över en vecka och regimen får allt svårare att kontrollera läget medan ett 80-tal städer och byar överflödas av frihetskämpar som slåss för att bryta sig loss från islam, diktatur och förtryck. Jag svär, dessa är sanna hjältar. Men vart är vänstern? De där som kallar sig för aktivister och tycker om att stämpla sig som kämpar för mänskliga rättigheter? Allt jag hör är syrsor. Små manifestationer dyker upp i Stockholm och Malmö, men de som dyker upp där är exil-iranier, judar och sverigevänner. Inga massiva demonstrationståg för att visa sympati för det iranska folket.
Detta får mig att tänka att om Sverige får styras av dessa hycklare nästa mandatperiod så kan vi inte längre ta oss tillbaka. Då är det för sent. Vänstern är rädda nu för att den pågående iranska revolutionen är ett hot mot deras kamp för att krossa västvärlden. Vi ser även reaktionerna bland dem om Venezuela där folket i landet firar på gatorna medan Ung Vänster och company fördömer USA för att de friar folket från förtryck. Samtidigt kanske jag inte ska bli så förvånad med tanke på bland annat Jonas Sjöstedts reaktion när folket i Venezuela röstade fram personen som kom att bli deras diktator.
Att tänka tillbaka och se att även jag har varit en av dessa skrikande stollar med selektiv moral är smärtsam. Nu när jag ser på dem utifrån blir jag förskräckt över deras otroliga hyckleri och falska godhetssignalerande då de egentligen står för allt annat än de påstår sig göra. De står på fullaste allvar där och hyllar diktaturer som står för allt de påstår sig hata. Iran som exempel hatar mänskliga rättigheter, kvinnor, homosexuella, demokrati, och mycket mycket mer.
Men världsläget håller på att svänga. Faller den iranska regimen så tar Ryssland en rejäl smäll i sin krigsmaskin, Kina får svårt att få ihop energiförsörjningen, terrororganisationer runt om världen kommer att ha svårt att få finansiering. Vi kommer att se moskéer i Europa som får svårt att få det att gå runt och vi hindrar även fler terrorbejakande moskéer från att byggas. Världen utan iranska regimen blir endast bättre – helt tveklöst. Deras fall kommer även att avväpna Hamas, Hizbollah och Houtis då en stor del av deras pengar kommer från Iran, vilket faktiskt ger Mellanöstern en chans att få se riktig fred. Inte heller får vi glömma att muslimska brödraskapet blir av med en stor sponsor. Nu vet jag att ena parten är Shia och andra Sunni, men på grund av Khameneis hat för Israel och västvärlden väljer han att sponsra även muslimska brödraskapet då de kämpar för samma sak.
I svensk media, eller egentligen nästan media i hela världen, ser vi väldigt lite om hur pass massiva demonstrationerna i Iran faktiskt är, men det här är inte en protest, det är en revolution. Mossad har agenter på plats som ger det iranska folket den information de behöver, Trump har trupper redo att avresa och folket har nått ”the point of no return”, alltså punkten där de inte längre kan återvända. Iran har börjat planera för en attack mot Israel och USA, vilket betyder att Israel inte kan hålla sig på sin spelplan längre, utan tvingas att agera, och USA kan komma att följa.
Under söndagen påbörjade USA, Frankrike och England förbereda sig för att attackera iranska proxis i Syrien och det finns planer på att gå in i Irak för att ta bort det som är kvar av iranska regimen där på plats, men där får vi se vad som händer. Jag vågar nog lägga pengar på att vi ser en helt ny Mellanöstern inom två veckor, för Khameneis dagar är räknade. Han har inte visat sig på flera dagar. IRGC har endast kontroll över några enstaka mindre områden, resten tillhör folket. Vi ser hur polisstationer, domstolar och andra regimbyggnader står i lågor, medan polisbilar och motorcyklar brinner på gatorna. De poliser vi ser på gatan flyr från frihetsskämparna, medan andra faktiskt väljer att följa med i protesterna. Militären finns knappt på plats och jag själv misstänker att de förbereder sig på krig.
Allt detta tillsammans med den katastrofala ekonomin i Iran får mig att tänka att det här är den sista kampen. Grädden på moset är det svältande folket som nu knappt har tillgång till vatten och elektricitet. Samtidigt fortsätter regimen att satsa på krigsmaskinen och terror utanför landets gränser. Detta är en perfekt storm som kommer att sluta med Khameneis regim i spillror och en drastiskt bättre värld.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Student, politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR