Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar blottlägger sig som en tvättäkta kommunist. Det gjorde hon när hon i riksdagens partiledardebatt sa att det är ”rimligt att vi inför ett bidragstak för de rika”.
Det krävs ett grundläggande kommunistiskt synsätt för att ens förmå sig att formulera en sådan åsikt. Nooshi Dadgostars uppfattning om nationalekonomi och samhällsskick är att alla pengar som finns i ett land är statens pengar. Det är aldrig någon enskild persons pengar, oavsett hur mycket någon har bidragit, kämpat och slitit. Det är aldrig något bolags pengar, oavsett hur mycket de har producerat eller levererat. Det är alltid statens pengar. Det är därför hon säger att skattesänkningar är att betrakta som ett bidrag från staten. Enligt Dadgostar är det staten som ger pengar till den enskilde – inte som det gängse synsättet är; att det är den enskilde som har tjänat ihop pengarna, som därefter ger en del av sina pengar till staten i form av skatt. Och i de fall det talas om skattesänkningar, vilket är en fullt rimlig diskussion med tanke på att Sverige har ett skattetryck på ca 40% jämfört med OECD-snittet på 34%, innebär en skattesänkning att man får behålla mer av sin egen ihoptjänade lön.
Statens television och statens radio blev mycket uppspelta. Inte kring Dadgostars kommunistiska uttalande utan kring vad Jimmie Åkesson svarade henne. Han svarade ”Jag hänger faktiskt inte med.” Det tyckte både SVT och SR var spännande och satte vinklingen att det är Åkesson som är förvirrad. Alltså skulle vi uppfatta Dadgostar som den starke och Åkesson som den svage.
Att Åkesson besvarade Dadgostar med att han inte förstår vad hon vill ha sagt är begripligt. I dagens kontext, med en borgerlig regering i ett demokratiskt, högindustriellt, marknadsorienterat västland, framstår Dadgostars svammel om att införa ”bidragstak för de rika” som rappakalja. Hade hon sagt samma ord i ett annat land, med annat styrelseskick, kanske i en annan tid, hade tydligheten varit uppenbar. Nu fann sig inte Åkesson. Han blev uppenbarligen paff. Inte heller han hade sett kommunisten Dadgostar lika tydligt som nu.
Med ett vänsterviktat public service får vi inte veta mer om Dadgostars kommunistiska tankegångar. Hennes tidigare vänsterpartikollega Amineh Kakabaveh, som satt som riksdagsledamot fram till 2022 (hon som lät sig mutas av Socialdemokraterna för att hon skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister 2021) föreslog 100% i skatt, vilket är ungefär samma tankegångar som Dadgostar nu visar prov på. Hur många procent i skatt anser Dadgostar är ”rimligt”? Det vore intressant att få höra svaret på det, allra helst med tanke på att Dadgostar själv har sagt att hon kräver regeringsplats i de fall vänstern vinner valet. Är det finansministerposten hon aspirerar på? I så fall har svenska folket rätt att få veta att det inte bara finns risk för socialistiska, utan till och med kommunistiska tankegångar i nästa regeringsunderlag.
Dadgostars uttalande är hårresande. Hon företräder ett parti som tog bort K:et, Kommunisterna, i sitt namn så sent som 1990. Är det något som är rimligt så är det att Vänsterpartiet tar tillbaka sitt K. Talar man som en tvättäkta kommunist ska man också stå för det.