Under andra världskriget räddade Sverige och svenska medborgare tusentals judar undan nazisterna. Detta verkar dock vara ett minne blott. Idag marscherar antisemiterna ostörda på våra gator, skriver Christoffer Jonsson.
I boken ”Husiatyn: Förintelsen som Sverige glömde” berättar författarna Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson om nazisternas ockupationer av Danmark och Norge på 1940-talet, vilket skapade en svår situation för Sverige. I Danmark spreds rykten om att de danska judarna inom kort skulle deporteras till ett av Nazitysklands koncentrationsläger – något som Sverige tog på största allvar. En anledning till detta var underrättelser om att norska judar redan hade deporterats.
Sverige agerade genom sin ambassad i Köpenhamn, som vid den tiden var ockuperad av tyskarna. Ambassaden utfärdade pass och direktiv till danska judar som fick fristad i Sverige. De danska judarna korsade sundet i fiskebåtar, och på den svenska sidan fick de hjälp av flottan – som avskräckte nazisterna från att ta sig in på svenskt territorium – samt av svenska fiskare som hjälpte flyktingarna att navigera rätt.
Hur Sverige agerade under andra världskriget har länge varit omstritt, men det finns viktiga aspekter när det gäller skyddet av minoriteters rättigheter. Den svenska staten, liksom diplomater som Raoul Wallenberg, lyckades genom diplomatiska insatser rädda tusentals judar undan nazisternas koncentrationsläger.
Det vi ser idag är att Sverige inte har lyckats förvalta det arvet – arvet från en tid då vi, i ett aldrig tidigare skådat krisläge, stod upp för judars rättigheter. Sverige firar 250 år av judiskt liv, samtidigt som många judar i landet inte längre vågar visa sin judiska identitet på grund av den ökande antisemitismen, som vuxit kraftigt sedan attacken den 7 oktober. Det innebär att judars rätt att existera återigen är villkorad – de riskerar trakasserier från extremister om de visar sin judiska identitet öppet på gatan.
I över två år har demonstranter vid pro-palestinska manifestationer runt om i Sverige hyllat terrorgrupper och deras ledare, samt spridit antisemitiska budskap. Staten har agerat passivt gentemot dessa aktivister, som för varje dag som går flyttar fram sina positioner.
Situationen har till och med gått så långt att Stockholms lokaltrafik tvingas dirigera om eller ställa in flera av sina busslinjer för att pro-palestinska demonstrationer ska kunna genomföras utan problem.
Antisemitismen har dock inte enbart märkts bland terrorhyllande aktivister. Den har blivit så pass öppen och normaliserad att den även florerar inom olika partier och medier. Aftonbladet, som tidigare ropat högt om att ”30-talet är snart här”, är exempel på detta. Efter den värsta massakern sedan Förintelsen blev det plötsligt inte lika viktigt att stå upp för Israel – som attackerades – eller för de svenska judar som oroade sig över den ökande antisemitismen.
I stället ansågs det problematiskt att ett statsråd bar en Davidsstjärna, mer problematiskt än att riksdagsledamöter på vänsterkanten på olika plattformar hyllade terrorgrupper och spred antisemitiska föreställningar.
Politiker, skribenter och akademiker valde inte bara att låta bli att stå upp för judarna efter massakern, utan agerade dessutom som nyttiga idioter genom att okritiskt sprida och förlita sig på förövarnas propaganda.
Sverige visste redan på 1940-talet hur illa det kunde gå om man inte agerade mot antisemitismen. Frågan är varför Sverige, med den bakgrund vi har – som ett land som genom olika insatser räddade tusentals judar från nazisterna – i dag inte kan agera mot antisemitismen när den kommer från islamister och vänsterextremister.
Christoffer Jonsson
Medlem i Kristdemokraternas ungdomsförbund och samhällsdebattör
X: @kurrejonsson