Sedan 1970-talet har Sverige fört en medveten mångkulturpolitik som gradvis förändrat statens syn på nation, kultur och gemenskap. När omfattande invandring gjorde ideologin till praktik blev dess motsägelser tydliga. Carl Eos granskar mångkulturens historia i svensk politik och hos myndigheter – och varför en konservativ omläggning nu är nödvändig.
Ett politiskt beslut
Den svenska mångkulturen har ofta beskrivits som ett oundvikligt resultat av globalisering och migration. Den beskrivningen är missvisande. Mångkulturen i Sverige är i första hand resultatet av ett medvetet politiskt och administrativt vägval, fattat av statsmakten och därefter genomdrivet av myndigheter under flera decennier.
Den kritik som i dag formuleras från konservativt och nationalistiskt håll riktar sig därför inte mot mångfald i sig, utan mot mångkulturen som statsideologi. Det är en ideologi som kommit att stå i konflikt med nationell sammanhållning, rättsstatens auktoritet och de västerländska värderingar som det svenska samhället ytterst vilar på.
1975 års paradigmskifte
Den avgörande vändpunkten inträffade 1975, när Riksdagen enhälligt antog propositionen 1975:26 – Om invandrar- och minoritetspolitiken. Med detta beslut övergav Sverige den tidigare assimilationslinjen och slog fast att landet i stället skulle utvecklas i mångkulturell riktning.
Tre principer formulerades: jämlikhet, valfrihet och samverkan. I praktiken innebar detta att staten inte längre såg det som legitimt att kräva kulturell anpassning till en gemensam nationell norm. Svensk kultur och svensk samhällsmodell reducerades till ett alternativ bland andra, snarare än till den sammanhållande ram som invandring och integration tidigare hade förutsatts ske inom.
Detta var inte ett marginellt justeringsbeslut, utan ett fundamentalt brott med den nationalstatliga traditionen. I stället för att se nationen som en historisk gemenskap med kulturell kontinuitet, började staten betrakta samhället som ett administrativt territorium där olika kulturer skulle samexistera på lika villkor.
Assimilering och integration
I centrum för denna omläggning står begreppsparet assimilering och integration, som ofta sammanblandas men i grunden representerar två helt olika samhällsmodeller.
Assimilering innebär att invandrare förväntas tillägna sig majoritetssamhällets språk, normer och grundläggande värderingar. Det betyder inte att individen måste överge privat kultur eller identitet, men att det offentliga livet vilar på en gemensam nationell referensram. Assimilering är historiskt den modell som möjliggjort stabila nationalstater med hög social tillit.
Integration, i den svenska tappning som utvecklades efter 1975, fick en annan innebörd. Den kom inte att betyda inträde i en gemenskap, utan snarare samexistens mellan kulturellt åtskilda grupper. Anpassning blev frivillig, medan bevarandet av ursprunglig identitet upphöjdes till politiskt mål.
Här uppstår en avgörande motsägelse. Ett samhälle kan inte samtidigt kräva sammanhållning och förneka rätten att formulera gemensamma normer. Integration utan assimilativa inslag tenderar att bli ett administrativt ord för permanent åtskillnad.
Myndighetsstaten och mångkulturens förvaltning
Under 1980- och 1990-talen översattes 1975 års principbeslut till konkret myndighetsutövning. Mångkulturen institutionaliserades genom bidragssystem, utbildningspolitik och offentlig service. Staten började behandla kulturell särart som något som skulle bevaras och skyddas, snarare än som något som naturligt förändras genom inträde i ett nytt samhälle.
Samtidigt försvagades statens normgivande roll. Myndigheter kom att förhålla sig neutrala inför kulturella praktiker som stod i spänning med svenska samhällsnormer. I toleransens namn undveks krav, vilket i praktiken gynnade segregation.
Mångkulturen blev därmed inte bara en idé, utan en förvaltningsprincip. Staten slutade tala om vad som förväntades av den som ville bli en del av Sverige.
Västerländska värderingar
Ett centralt inslag i den svenska mångkulturella ideologin har varit föreställningen att västerländska värderingar inte är kultur, utan universella och neutrala principer. Detta är ett grundläggande misstag.
Rättsstat, jämställdhet, yttrandefrihet, sekularism och individualism är inte naturgivna sanningar. De är historiskt framvuxna kulturella ordningar, formade i ett västerländskt sammanhang under århundraden. De förutsätter sociala normer, tillit och en gemensam rättsuppfattning.
Genom att förneka att dessa värderingar är kultur har staten gjort dem försvarslösa. Andra kulturer har erkänts som just kulturer, medan den västerländska förväntats vara gränslös och självkritisk till den grad att den upphör att vara norm. Resultatet har blivit en normativ asymmetri där majoritetssamhället saknar legitimitet att hävda sina grundläggande värden.
Ur konservativ och nationalistisk synvinkel är detta ohållbart. I ett västerländskt land måste västerländska värderingar vara överordnade, inte av överlägsenhetsidéer, utan därför att staten annars saknar grund för rättsordning och samhällsgemenskap.
Massinvandringen och teorins sammanbrott
Under lång tid förblev mångkulturen i Sverige till stor del en teoretisk konstruktion. Det var först i samband med den omfattande invandringen under 2000- och 2010-talen som den prövades i praktiken. När invandringen ökade kraftigt, utan motsvarande krav på assimilation, blev konsekvenserna tydliga.
Segregationen fördjupades. Parallella normsystem växte fram. Språklig fragmentering försvårade utbildning och arbetsmarknadsdeltagande. I vissa områden utmanades statens auktoritet öppet. Det var inte enbart invandringen i sig som skapade dessa problem, utan kombinationen av hög invandring och en stat som vägrat formulera kulturella krav.
Flyktingkrisen 2015 markerade ett mentalt genombrott. Myndigheter och politiker tvingades erkänna problem som länge förnekats. Retoriken justerades, men den ideologiska grunden förblev i stort sett intakt.
Den konservativa och nationalistiska uppgörelsen
Den kritik som nu växer fram utgår från en annan förståelse av staten och nationen. Ett samhälle kan inte reduceras till ett värdegrundsdokument. Det kräver gemensamt språk, gemensamma normer och en erkänd kulturell kärna.
Ur detta perspektiv är mångkulturen inte ett uttryck för tolerans, utan för statlig ansvarslöshet. Tolerans förutsätter gränser. Utan normer finns inget att tolerera, endast fragment.
Assimilering är i detta sammanhang inte ett hot mot frihet, utan dess förutsättning. Den skapar den gemensamma ram inom vilken individen kan vara fri. Integration utan assimilering leder däremot till ett samhälle där staten administrerar skillnader i stället för att bygga gemenskap.
Mot ett nytt nationellt projekt
Problemet är att staten har avsagt sig rätten att formulera vad Sverige är. 1975 års beslut fattades i en annan tid, med helt andra förutsättningar. Att försvara det i dag är inte generositet, utan ideologisk stelhet.
Det som nu krävs är en omläggning från mångkultur till assimilering. Västerländska och svenska värderingar måste återupprättas som norm. Krav måste kombineras med rättigheter. Sammanhållning måste prioriteras framför symbolisk mångfald.
Mångkulturen har prövats i praktiken. Den har misslyckats. Nu återstår den svårare, men nödvändiga uppgiften att åter formulera ett svenskt nationellt projekt som bygger på kontinuitet, ansvar och kulturell tydlighet