Det spelar ingen roll hur många gånger Socialdemokraterna säger att de står för stabilitet. I praktiken betyder en röst på Magdalena Andersson alltid mer Miljöparti.
Det finns en seglivad illusion i svensk politik att man kan rösta på Socialdemokraterna och ändå slippa Miljöpartiet. Att Magdalena Andersson på något sätt skulle kunna hålla den gröna aktivismen på armlängds avstånd. Verkligheten visar motsatsen. När Socialdemokraterna regerar gör de det med Miljöpartiet. Och Miljöpartiet använder sitt inflytande till att driva politiken i exakt den riktning de alltid gjort.
Det syns tydligast i energipolitiken. Svensk industri och svenska hushåll är beroende av stabil och billig el. Ändå har Miljöpartiet gjort motstånd mot kärnkraft till en identitetsfråga. Resultatet har blivit politisk osäkerhet, nedlagd produktion och ett elsystem som saknar den långsiktighet som stora investeringar kräver. Socialdemokraterna har ibland låtit mer pragmatiska men varje gång makten står på spel väljer de samarbetet med MP framför en robust energipolitik.
Samma mönster återkommer vid pumpen. För Miljöpartiet är höga bensin och dieselpriser inte ett problem utan ett verktyg. Dyrare drivmedel ska styra hur människor lever och arbetar. För den som bor i innerstan är det en abstrakt tanke. För den som pendlar till jobbet, driver åkeri eller kör barnen till träningen är det en konkret försämring. Miljöpartiet använder fina ord men deras politik gör livet dyrare.
Socialdemokraterna säger ibland emot i retoriken men i praktiken accepterar de den gröna modellen. Det är priset för att få sitta kvar vid makten. I stället för att prioritera energi och industri låter de Miljöpartiet sätta ramarna.
Industripolitiken lider av samma dubbelhet. Miljöpartiet talar gärna om klimatsatsningar och stödprogram men samtidigt driver de upp kostnaderna för alla som inte får del av bidragen. Det skapar ett system där vissa projekt gynnas politiskt medan resten av näringslivet får bära högre elpriser, dyrare transporter och mer osäkerhet. Ett sådant system bygger inte konkurrenskraft. Det bygger beroende. Och sen ser vi hur de gröna prestigeprojekten havererar ett efter ett. Kvar med notan blir skattebetalaren.
Till detta kommer kulturkriget. Miljöpartiet har gjort frågor om kön, identitet och normupplösning till ett av sina främsta kännetecken. I den politiska debatten handlar det inte längre om enskilda människors rättigheter utan om ett ideologiskt projekt som allt oftare riktas mot barn och unga. Man talar om att legitimera könsbyten i allt lägre åldrar. Och invandrare som söker försörjning i Sverige klarar vi visst av hur många som helst, om man ska tro Miljöpartiet. Kanske argumenterar de så eftersom det är fortsatt oklart hur sårbara Miljöpartiet varit för infiltration från Muslimska brödraskapet.
För många framstår det som djupt främmande att staten prioriterar identitetspolitiska experiment samtidigt som elpriser, brottslighet och vardagsekonomi blir lidande. Miljöpartiets fixering vid kulturkriget har blivit en symbol för ett politiskt etablissemang som tappat känslan för vad som är viktigt i människors liv.
Den som röstar på Magdalena Andersson röstar inte bara på Socialdemokraterna. Man röstar på ett block där Miljöpartiet har reellt inflytande över energi, ekonomi och samhällsinriktning.
Vill man ha högre drivmedelspriser, fortsatt osäkerhet kring elförsörjningen, högre arbetslöshet och en politik där aktivism väger tyngre än industrins villkor är Magda ett logiskt val. Men vill man ha ett Sverige som fungerar och går att leva i då måste man börja med att se igenom den rödgröna bluffen.