Klimatpolitiken domineras av högt tonläge och långtgående krav. Men enligt uppdaterad statistik från Naturvårdsverket är Sveriges territoriella bidrag nere på noll, till och med negativa. Så när ska debatten kylas av, undrar Tomas Brandberg?
Är koldioxid världens farligaste molekyl? Knappast, men stora delar av den politiska, akademiska och ekonomiska sfären för en kamp mot väderkvarnar för att rädda framtidens klimat. Det är deras levebröd, och låt mig påpeka att jag arbetade med det där under femton år.
Nu är det så att amerikanerna inte bryr sig längre, ryssarna har aldrig gjort det och kineserna spelar ett spel som går ut på att maximera sitt eget inflytande och tjäna maximalt med pengar. Indien prioriterar sin fattigdomsbekämpning.
Fattigare länder ser i klimatpolitiken en källa till ekonomiskt bistånd och specifikt EU – som står för 6-7 procent av världens utsläpp av växthusgaser – agerar jourhavande flagellant. Vi låtsas som att allt är vårt fel så att vi måste späka oss. En ganska sjuk situation, där vi alltså tränger bort tyngre industri till andra delar av världen till ingen särskild nytta.
Sveriges roll i sammanhanget är nödvändigtvis mycket blygsam, givet vår låga andel av världens befolkning och (!) låga utsläpp per capita. Icke desto mindre finns politiska krafter som helst vill att svenskar ska ha panik, att vi utmålas som särskilt vedervärdiga och icke-miljömedvetna. Men verkligheten säger något annat.
Låt oss ta del av officiell statistik, och jag stödjer mig här på Naturvårdsverkets siffror som i sammanhanget har officiell status. Mycket nyligen kom uppdaterade siffror för 2024, denna eftersläpning är normal. Siffrorna är intressantare än ni tror och borde generera rubriker och löpsedlar, givet den status som så kallat ”klimatarbete” brukar ha.
Sverige har nämligen, enligt den statistik som Naturvårdsverket nu lägger fram för 2024, inte några territoriella nettoutsläpp. Alls.
Våra totala bruttoutsläpp för 2024 ligger på 47,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Redan detta ger oss lägre utsläpp av växthusgaser än det globala genomsnittet, lite av en prestation givet att vi har tung industri och stora behov av transporter och uppvärmning.
Men notera nu även följande: Naturvårdsverket redovisar ett nettoupptag av koldioxid genom ”Markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk” på 52,4 miljoner ton. Vi ligger alltså på minus utifrån territoriella beräkningar. För fullständighets skull ska jag nämna att kalkylen blir en annan om man börjar ta hänsyn till import och export. Men det är väldigt svårt att räkna på.
Jag har följt detta över tid, och det är första gången som nettoinlagringen i skog och mark överstiger bruttoutsläppen. Statistiken uppdateras även retroaktivt, så siffrorna kan justeras framöver. Enligt Naturvårdsverket hade vi tydligen netto minus även 2023, vilket inte var budskapet för ett år sedan. Och jag borde veta eftersom jag satt i miljömålsberedningen då och ältade de här siffrorna fram och tillbaka under ett par år. Siffrorna är givetvis osäkra, i synnerhet när man gissar hur mycket kol som lagras i marken.
Givet hur liten effekt detta har globalt är det fascinerande att vi lägger ned så mycket administrativa resurser på frågan.
Men framför allt. När Sverige nu inte har några nettoutsläpp längre så borde klimatchefer, klimatstrateger, klimatkonsulter och så vidare fundera lite på vad deras tillvaro går ut på. Och den månghövdade skara politiker som byggt sina karriärer på att prata om detta med hög röst borde ju egentligen stanna upp lite. Vad håller de egentligen på med? För att inte tala om aktivister som limmar fast sig på tavlor och liknande. I bästa fall rejält vilseledda, i värsta fall med ett osunt behov av självrättfärdigande och omgivningens uppmärksamhet. Givet att frågan utgör deras livsluft är det dåliga nyheter att Sverige numera titulerar sig koldioxidneutralt.
Självklart kan de trösta sig med att Sverige sannolikt missar sina så kallade klimatmål, det är deras snuttefilt. De här målen är förhandlade med EU och bygger på premissen att de länder som redan har låga utsläpp under hot om böter måste sänka dem ytterligare. Och då är det för Sveriges del ett uselt utgångsläge att redan vara bäst i klassen, lite som att just Usain Bolt ska pressa sitt personbästa på 100 meter med ytterligare några sekunder. Men vänstern älskar den här diskursen som det ultimata beviset på att just Sverige håller på att få världen att gå under.
Hur kan någon orka med den här galenskapen? Ja, för dessutom kommer ständiga attacker från EU som handlar om mer regleringar, mer byråkrati, fler förbud, högre skatter – ironiskt nog med det surrealistiska löftet att den här politiken stärker vår konkurrenskraft.
Finns det hopp? Ja, det gör det. Det pågår en långsam tillnyktring. Efter snart trettio år av konstant klimatkris och en jordens undergång som inte inträffar så blir narrativet allt svårare att upprätthålla.
Och vad gäller tokiga politiker så har de i slutändan bara en chef, väljarna. På valdagen (senast 2022) mäter VALU vilka frågor som uppfattas som viktiga för val av parti. Miljö och klimat ligger inte ens på topp-tio-listan. Och trots att många gör sitt bästa för att övertyga ungdomar om jordens förestående undergång (är det ansvarsfullt?) så avtar deras intresse. Och en allt starkare höger i Europa blir alltmer skeptisk till symbolåtgärder. Den politiska mitten – tänk socialdemokrater och liberaler – uttrycker sig som miljövänstern retoriskt men det blir i slutändan mest prat.
En spaning till. När miljöorganisationernas aktivister vill prata med mig på stan (de brukar ångra sig efter en stund) så handlar det inte längre om klimat, utan om plast i havet och giftiga kemikalier. Fattar deras chefer att klimatfrågan håller på att svalna?
När verkligheten inte längre stödjer berättelsen är det till slut berättelsen som måste ändras. Frågan är bara hur mycket förtroende, resurser och industriell kapacitet som offras på vägen dit.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad