I Sverige har konsensuskulturen lett till dåliga överenskommelser kopplade till migration och energipolitik. Men ytterst är det upp till väljarna att rösta fram något annat. Detta skriver Tomas Brandberg.
Det är svårt att föreställa sig att en så politiskt tondöv människa som Carl Bildt faktiskt har varit statsminister. Nyligen beskrev han gängkriminaliteten som ett ”randfenomen” och ansåg att Sverige hade klarat av migrationen ”relativt väl”. Han var minst lika världsfrånvänd som statsminister när han besökte Rinkeby på tidigt 90-tal och talade om ”motsatsernas fredliga dynamik” och att ”en friktionsyta uppstår förvisso”. (Det där finns på Youtube).
Det är klart att jag generaliserar när jag låter Carl Bildt symbolisera den gamla borgerligheten, och för övrigt hade han faktiskt rätt i en del frågor. Men när Fredrik ”öppna-era-hjärtan” Reinfeldt har den goda smaken att vara tyst så får hans föregångare stå som symbol för den borgerlighet som varken kunde eller ville förstå sin samtid.
Att en stor del av väljarna har lämnat denna vad jag kallar gamla borgerlighet bakom sig och istället röstar på Sverigedemokraterna kan med ett enda ord sammanfattas med ”migrationspolitiken”. Men det är lite större än så.
I fråga efter fråga blev skillnaden mellan höger och vänster för liten, och konsensus började dessutom kretsa kring dåliga uppgörelser. Medan både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick högerut i ekonomiska frågor, från sin respektive utgångspunkt, så accepterade det vi brukade kalla borgerliga partier vänsterns problemformuleringar.
Plötsligt omfamnade sju riksdagspartier visionerna inte bara om invandring och mångkultur utan även idéer om jämställdhet och förnybar energi. Bara som ett exempel ställde sig (i samband med energiöverenskommelsen 2016) en blocköverskridande majoritet bakom ett mål om hundra procents förnybar elproduktion till 2040.
Det är bra att kunna se och analysera dessa ganska osunda överenskommelser mellan höger och vänster när man försöker förstå de monumentala dikeskörningarna med Hybrit, Northvolt och Stegra och de massiva satsningarna på olönsam vindkraft. Migrationen är redan nämnd.
Under min första mandatperiod som tjänsteman i Riksdagen – efter 2014 – lyssnade jag ibland på politiker utan att kunna skilja en moderat från en miljöpartist. Det var ungefär samma diskurs, snarlik retorik. Sen kom det något om ”innovation och entreprenörskap” och då fattade man att det var en moderat som hade ordet. Och även i närtid har jag suttit på nämndemöten i Västra Götalandsregionen och noterat hur det som tidigare hette Alliansen vinkar förbi vänsterpolitik i utbyte mot minimala eftergifter.
Men att acceptera vänsterns problemformuleringar är ett första steg i att acceptera deras politik, eller åtminstone att kompromissa kring den. Och vad tror ni händer med samhällets offentliga institutioner när alla policydokument är impregnerade med vänsterns idéer samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet ganska oförblommerat missbrukar utnämningsmakten? Notera politruker som Dan Eliasson och Tomas Kåberger om ni vill ha konkreta exempel.
Att behärska institutionerna är en nyckel till den politiska makten. Många väljare jobbar i offentlig sektor och deras politiska uppfattningar präglas förstås av den interna kulturen där. Förutom då att hela den offentliga sektorn och dess finansiering är grenen som de sitter på.
Institutionerna, exempelvis hela utbildningsväsendet, formulerar också ”neutral” kommunikation till medborgarna. Tjänstemän som själva uppfattar sig som neutrala har utbildats på landets lärosäten och deras verksamhet styrs av chefer som direkt eller indirekt kontrolleras av den politiska makten.
Detta är inte unikt för Sverige och det är inte heller unikt för Sverige att väljarna har börjat sparka bakut. Man ska vara noggrann med att inte sätta likhetstecken mellan Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, AfD i Tyskland, Nationell Samling i Frankrike och Reform UK. Olika partier i olika länder. Men som gemensam nämnare har de väljare som inte tycker att de gamla partierna representerar dem. Som blir förbannade när de politiker som de en gång litade på beskriver enorma samhällsutmaningar som ”randfenomen”, ointressanta företeelser som lätt kan viftas bort i de fina salongerna.
Självklart har Sverige och inte minst Moderaterna gått vidare efter Bildts och Reinfeldts dagar. Men all skruvad konsensuskultur lämnar ett arv efter sig att hantera för kommande generationer. Vänsterliberala schatteringar från Vänsterpartiet till Liberalernas Stockholmsfalang attraherar drygt hälften av väljarna och står tillsammans urstarka i hela statsapparaten, inklusive rikstäckande etermedia.
Jag hör ibland klagomål i stil med att demokratin inte fungerar. Jag tycker att demokratin fungerar bra, även om processerna ofta tar olidligt lång tid. Misslyckade figurer byts ut, nya krafter tar vid. Sedan, ursäkta mig, blir inte demokratin bättre än vad valresultaten gör den till och vi som företräder politiska partier har en stor uppgift i att förvalta väljarnas mandat.
En reflektion att ta med sig in i valåret.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad