Bakom högtidliga ord och löften döljer sig en verklighet som inte är särskilt imponerande. Är ”den gröna omställningen” i första hand en snuttefilt för alla dem som byggt sina karriärer på frågan? Tomas Brandberg försöker reda ut.
Pågår det en grön omställning? Låt mig säga att den åtminstone är rejält överreklamerad. Efter oändliga kaskader av ödesmättade politiska utspel stämmer det visserligen att mängden vindkraft och solkraft har ökat. Men resultaten är ganska blygsamma och har för övrigt bidragit till att EU blivit mindre konkurrenskraftigt och har exporterat sin produktion till andra delar av världen. Det är ganska olyckligt givet världsläget i stort. EU har blivit mindre irrelevant i en allt hårdare värld.
Jag vill inte låta alltför negativ. Jag tycker ju att det är bra med miljömedvetenhet överlag, minskat oljeberoende och hushållning med resurser. Tekniken kring förnybar elproduktion har utvecklats och eldrift blir vanligare. Vi är dock inte i närheten av en utveckling som under överskådlig tid frälser oss från beroendet av fossila bränslen och världsekonomins beroende av olja är i stort sett obrutet. Världens konsumtion ligger kring 100 miljoner fat per dag och har en ökande trend. Möjligen finns en tendens till att nivån stabiliseras.
Inte heller ser jag någon egentlig omställning av människors konsumtionsbeteende, man bara pratar om det. Från vänster till höger, från rödgrönt till blått vill människor ha bekväma liv, inklusive tillgång till semester utomlands. Flygresandet pekar stadigt uppåt sedan dippen i samband med pandemin. Solpaneler och ekologiskt smör är ju mest for the show.
Dessa uppenbart motsägelsefulla samhällstrender hanteras genom den ”gröna föreställningen”. Den pågår i det stora och det lilla. Inte minst inom EU tar debattörer, företagsledare och högt uppsatta politiker väldigt stora ord i sin mun, vilket inte återspeglas i verkliga händelser. Vi har fått vår beskärda del av grön föreställning med exempelvis ”grönt stål” i Norrland. Stora investeringar och stora ord, men inte blev det särskilt grönt. Inte ens om det hade gått enligt plan hade det varit någon game-changer, utan snarare ett tämligen blygsamt bidrag till den globala teknikutvecklingen. Grönt stål, när det väl fungerar, är energiintensivt och är därmed väldigt svårt att skala upp utan att det får sekundära miljöeffekter. Men visst har det blivit många powerpoint-presentationer, klippta bland och bejublade framträdanden på internationella konferenser.
Lokalt i min kommun Borås (där jag är oppositionspolitiker) har de styrande vänsterliberala partierna ställt till med sitt eget lilla spektakel. År 2019 planerade de att halvera stadens utsläpp av koldioxid på fyra år. Och så blev det. Förstås inte.
När det till slut dök upp en sorts utvärdering så visade det sig att utsläppen hade stått ungefär still under en femårsperiod. I told you so. Men föreställningen rullar på med klimatpaneler, klimatdialog, klimatråd och en aldrig sinande ström av policydokument på tema hållbarhet. Det är grön föreställning.
Politiker talar alltså strunt om sånt de inte begriper speciellt bra, ja eller så är de så cyniska att de fattar men lurar väljarna medvetet. Företagen är överlag slugare, eftersom de ägnar sig åt grön föreställning av marknadsföringsskäl, för att tjäna pengar. Och ni fattar att den här branschen har genererat ett antal nya miljonärer.
Det som är om möjligt ännu mer störande är den gröna vanföreställningen. Det värsta exemplet är kanske att världen håller på att gå under. Eh, nej. Men jag förstår diskursen. Den som tror sig kämpa för mänsklighetens bokstavliga överlevnad anser sig förstås ha ett moraliskt övertag. Jag kan bara säga att efter drygt trettio år av klimatlarm så är klimatkris inte det vi ser. Åtminstone inget nytt.
I andra mosebok står det om flugor, gräshoppor och hagel från himlen, uppenbara resultat av nyckfullt väder (och guds straff, självklart). ”Missväxt” är ett annat sorgligt ord i vår egen nordiska historia och det brukade leda till svält. Men det var före industrialiseringen, inte efter.
Att vädret skiftar är alltså ganska naturligt och något som människan brottats med under hela sin existens. Nu ökar världens medeltemperatur, högst sannolikt med koppling till högre koldioxidhalt i atmosfären. Men det är inte den katastrof som klimataktivister och klimatprofitörer hävdar.
En annan vanföreställning är att vi i Europa har planetens öde i våra händer och att det är avgörande att vi omedelbums monterar ned vår industri och börjar äta vegetariskt på måndagar. Gröna vanföreställningar de luxe, eftersom EU:s 27 medlemsländer endast står för 6-7 procent av utsläppen av växthusgaser. Det vi kan bidra med i Europa är teknikutveckling, men tyvärr strider aktivisterna för avveckling.
Min uppfattning är att grön omställning, föreställning och vanföreställning hänger ihop. På några decenniers sikt ger jag teknikutvecklingen på det här området en sorts benefit of the doubt. Men låt oss till att börja med ha en realistisk tidsplan, samt inse att de flesta länder kommer att prioritera helt andra frågor.
Just nu är debatten mest en blandning av föreställning och vanföreställning. Omställningen är tills vidare i första hand symbolisk, lite som en snuttefilt för alla dem som har byggt sina karriärer på den här frågan.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad