Det är svårt för nya partier att etablera sig i Sverige. Förutom att redan existerande partier måste lämna ett politiskt tomrum så krävs betydande frivilliga insatser och många års tålamod. Många har försökt utan att lyckas, noterar Tomas Brandberg.
Nyligen fick Sverige ett nytt politiskt parti i form av ”Framtidens vänster”, en skapelse signerad Vänsterpartiets två vildar i riksdagen, Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. En snabb blick på plattformen ger vid handen att det är woke-ism i ganska renodlad form, och jag ser inget som inte skulle vara OK att tycka i till exempel i Ung Vänster, Vänsterpartiets ungdomsförbund. Samtidigt vet vi att Delgado Varas och Riazat tvingades bort från Vänsterpartiet för att de var lite väl frispråkiga i frågor kopplade till Palestina-konflikten. Nooshi Dadgostar drar en gräns vänsterut för att göra sitt parti lite mer rumsrent. Samtidigt får hon en vänsterflank att försvara. Som ett resultat av detta lär vi, kanske lite motsägelsefullt, få se ett och annat radikalt utspel från Vänsterpartiet i syfte att förhindra avhopp till det nya partiet.
Den här texten handlar inte i första hand om vad jag tycker om ”Framtidens vänster” och andra småpartier. Det är mer en reflektion kring de mindre partiernas roll i demokratin och deras (o)möjlighet att klättra uppåt. Formatet tillåter inte någon djupare analys av enskilda partier.
Det är en demokratisk rättighet att starta nya politiska partier och en viktig ventil för var och en, partiaktiva och väljare, som inte finner sig tillrätta i något befintligt parti. Det är däremot inte en rättighet att bli vald och det är ganska mycket som ska klaffa för att på riktigt etablera sig på den politiska arenan. Detta brukar nya partiers grundare ganska snabbt bli varse och de flesta initiativ leder egentligen ingen vart, alternativt får man nöja sig med nån enstaka lokalpolitisk framgång eller en sejour i EU-parlamentet, notera Feministiskt initiativ och Piratpartiet.
För det första måste existerande partier kollektivt misslyckas med att lyssna in opinionen, det måste finnas en lucka i politiken. Ett uppenbart exempel var när sjuklövern år efter år vägrade att åtgärda en dysfunktionell asyl- och invandringspolitik och därmed krattade manegen för Sverigedemokraterna. Därutöver krävs ett ganska omfattande arbete som i praktiken måste utföras av ideella krafter. Alltså. Om det nya partiets grundare inte har ett betydande antal idealister bakom som är beredda att offra sin fritid, så blir det nästan omöjligt.
Självklart spelar tredje statsmakten en roll. Både Ny Demokrati och Feministiskt Initiativ kunde sola sig i medial bevakning. Men de flesta nya partier får inte någon draghjälp av det slaget, snarare tvärtom.
Vi lär få anledning att återkomma till Sverigedemokraternas historia på 90- och 00-talen. Det som många förbiser är den process av interna uppgörelser, självdefinition och lagbyggande som partiet gick igenom under ganska lång tid, det som Ny Demokrati aldrig gjorde och därför gick under. Det måste finnas frivilliga krafter som delar ut flygblad, fungerande stadgar, årsmöten, protokoll och ett minimum av ordning och reda. Till ordning och reda räknas lite gränsdragning för hur frispråkig man kan vara i partiets namn utan att åka ut. Alltför fritänkande individer måste hållas tillbaka, helst innan de hinner skämma ut sig själva och sitt parti.
En sak till. Det behövs en partiledare som både besitter kommunikativ förmåga och naturlig intern auktoritet. Sverigedemokraterna hade allt detta och kunde på tjugo år göra resan från utskällt mikroparti till det näst största partiet i riksdagen. Men alltså, det tog decennier och många individer brände ut sig på vägen.
Det handlar också om att ha tur med megatrender. Partier som utmanar tingens ordning från ett sorts folkligt högerperspektiv har poppat upp i de flesta västeuropeiska länder, även om partierna ofta skiljer sig åt inbördes. Det är dock inte förutbestämt att de ska lyckas, det beror i hög grad på hur partiledningen agerar och på den politiska verkligheten i landet. På samma sätt låg det i tiden i Västeuropa att få in ett ”miljöparti” i parlamentet på 1980-talet och framåt, det var något som väljarna efterfrågade.
Det finns småpartier till höger – utmanare till Sverigedemokraterna om man så vill – men det går inte särskilt bra för dem. Varken Medborgerlig Samling eller Alternativ för Sverige har varit i närheten av en procent i riksdagsvalet. Klarar man den gränsen får man valsedlar tryckta och distribuerade av valmyndigheten inför nästa val, men inget av partierna nådde 0,3 procent 2022. Medborgerlig samling gör dock läxan med lokalpolitiken och har en handfull (11) kommunala mandat. Alternativ för Sverige har noll kommunala mandat.
Båda partierna fick se sig passerade av islamistpartiet Nyans i förra riksdagsvalet, som fick 0,4 procent och dessutom enstaka kommunala mandat. Nyans har en demografisk faktor – en växande muslimsk minoritet – som talar till partiets fördel, men lär redan ha drabbats av interna slitningar. Uppenbart måste olika etniska grupper samsas inom partiet och det kan bli besvärligt. Ett riksdagsinträde i framtiden är inte ett orimligt scenario, men just nu förefaller det avlägset. (Trenden hittills har annars varit att islamister ansluter sig till redan befintliga partier. Mehmet Kaplan satt en period som minister för Miljöpartiet, och hade dokumenterade kontakter med olika muslimska organisationer. Hamas-sympatisören Jamal El-Haj kryssade in sig i riksdagen på Socialdemokraternas lista).
Min spaning är att nya partier i Sverige brukar ha en lång väg att vandra och ganska många barnsjukdomar att överleva innan de blir en bestående politisk maktfaktor. Svenska väljare är ganska trögrörliga och brukar se partitillhörighet som en del av den egna identiteten. Så när ”Framtidens vänster” nu ska försöka etablera sig så slår de ur underläge, även om dess företrädare verkar ha sinnesnärvaro nog att fokusera på kommunvalet i Stockholm. Visst kan det finnas ett underlag av väljare till vänster om Vänsterpartiet, men är de kapabla att samlas under samma flagga på riktigt?
Det räcker inte att vara rebell och aktivist, man måste också kunna ge sig in i den tålamodsprövande sakpolitiken på riktigt. Där har ni för övrigt anledningen till att kretsen kring Greta Thunberg trots enorm medial uppmärksamhet skulle misslyckas med ett politiskt parti. Det räcker inte att kunna stava till ”bevara våtmarker” och ”Free Palestine”. Jag tillägger att varken Delgado Varas eller Riazat framstår som retoriska eller strategiska genier och jag ifrågasätter om de verkligen har det långsiktiga engagemanget att bygga ett nytt parti på riktigt.
Det för mig in på det relativt nya parti som faktiskt har hugg på riksdagsmandat, nämligen Örebropartiet och dess portalgestalt Markus Allard. Han är bra på att prata och engagemanget är det inget fel på. Han har förvisso ingen riksorganisation, men har ställt upp i Örebro län och fick 4,5 procent i regionvalet 2022. Han behöver 12 procent i Örebro läns valkrets (i riksdagsvalet) för att ta sig in i riksdagen den vägen. Osannolikt men inte omöjligt.
Jag kan påpeka att Örebropartiet har ett uppenbart politiskt överlapp med Sverigedemokraterna, och konkurrerar i viss utsträckning om samma väljare. Tonläget må vara uppskruvat, ibland överdrivet, men Allard har retorisk förmåga och jag delar hans uppfattning att kommuner och regioner har en massa tramsutgifter som flyger under radarn. Men det får bli den röda tråden i en helt annan text.
Och överlag har Sverige egentligen för många riksdagspartier, inte för få. Men i slutändan är det väljarna som bestämmer.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad