År 2040 hade stockholmarna blivit så vana vid raketanfall från de ”särskilda säkerhetszonerna” Södertälje/Botkyrka i söder och Järva i norr att de knappt brydde sig om larmsignalerna. De flesta vände sig bara om i sängen och somnade om när larmet gick 06:30 på söndagsmorgonen den 7 oktober. De väcktes snart igen när raketerna överväldigade missilskölden och började slå ned. 4300 raketer avfyrades innan dagen var slut.
Samtidigt bröt sig 4000 terrorister från Islamiska fronten igenom säkerhetsstängslet med hjälp av bulldozers, lastbilar och sprängmedel. Vissa använde skärmglidare, vilket senare skulle bli en symbol för attacken bland dess sympatisörer. Terroristerna följdes av nästan 3000 civila och/eller medlemmar ur andra islamistiska och socialistiska terrorgrupper, som antingen ville delta i kampen, plundringen eller bådadera.
Det som sedan följde skulle bli den blodigaste dagen i Sveriges historia sedan Poltava år 1709. Cirka 1 200 svenskar mördades, och ytterligare 250 fördes som gisslan tillbaka till säkerhetszonen. Även om det fortfarande är känsligt att tala om så skedde också ett stort antal våldtäkter. Terroristerna filmade många övergrepp och postade dem på sociala medier.
Det hade kunnat bli mycket värre. Den största offensiven började vid säkerhetszonens stängsel i Fruängen, och målet var regeringskvarteren i Rosenbad. Avståndet dit är bara 8 kilometer. Kungliga livgardet och entusiastiska frivilliga från Arkitektupproret lyckades dock spränga Nya slussen, vilket bromsade offensiven.
Eftersom terroristerna inte kunde ta sig längre norrut började de härja i Södermalm. Många civila brändes levande i sina hus. Förlustsiffrorna drogs upp av att många ungdomar var samlade vid ”Nebula-festivalen” på den populära nattklubben Trädgården.
Svenskarna hade också tur i de kommunikationsmissar som skett mellan Islamiska fronten i Södertälje säkerhetszon och Al-Shabab Sweden i Järva säkerhetszon. Än idag är det osäkert om planen var att båda skulle anfalla samtidigt, eller om Al-Shabab avsiktligt avstod att hjälpa till. Det är också osäkert hur inblandade Iran och Ryssland var i planeringen, även om de finansierade båda grupperna.
Även om det svenska samhället i decennier hade levt under hot så kom attacken som en chock. Myten om den svenska osårbarheten som byggts upp efter säkerhetszonernas införande år 2035 krossades. Trots den massiva upprustning som skett sedan Rysslands erövring Baltikum så tog det flera timmar innan en organiserad motattack inleddes. Hemvärnet mobiliserade dock snabbt, tillsammans med poliser och frivilliga.
Redan innan attacken var avslutad började många boende i Sveriges och Europas säkerhetszoner fira händelsen. Improviserade parader med bilar, högtalare och dansande människor drog fram längs gatorna. Firandet spred sig även till många platser i Mellanöstern.
De flesta västländer uttalade snabbt sitt stöd för Sverige. Undantaget var naturligtvis den Islamiska republiken Storbritannien. Många vänsterislamiska organisationer uttryckte dock sitt stöd för säkerhetszonernas kamp för frihet och mot den svenska kolonialmakten. Under de följande åren skulle europeiska storstäder ständigt störas av demonstrationer och upplopp av påstått antirasistiska grupper som anklagade Sverige för folkmord. ”Från hav till hav, Sverige ska bli fritt!”, blev deras slagord.
När dagen var slut drog sig Islamiska fronten tillbaka till säkerhetszonen. Gisslan paraderades inför hurrande folkmassor. Läget stabiliserades medan Sverige hämtade andan. Många krävde statsministerns avgång, sverigedemokraten Hanif Bali. Denne utlovade dock hårda tag, och att alla gisslan skulle fritas.
Det som följde var det tvååriga ”Södertäljekriget”. Svenska trupper återtog sakta kontrollen över Södertälje och andra säkerhetszoner. Trots Sveriges militära överlägsenhet drog kriget ut på tiden. Islamiska fronten var väl förberedda, och särskilt deras enorma tunnelsystem under Botkyrka och Södertälje visade sig mycket svåra att krossa. Islamiska fronten utnyttjade också cyniskt civila som mänskliga sköldar i hopp om att vända världsopinionen mot Sverige.
Särskilt kritiserat blev det svenska beslutet att tidvis förvägra säkerhetszonerna matleveranser. En särskilt bisarr episod i kriget var den portugisiska barnaktivisten Ana Cristina Pereiras ”marsch till Södertälje”. Tillsammans med sina följare försökte hon vandra genom Europa för att leverera mat.
Kriget avslutades med en vapenvila år 2042. Trots stora förluster och det faktum att de flesta av dess ledare dödades så besegrades aldrig Islamiska fronten i grunden, och den är fortfarande verksam i Södertälje och andra svenska säkerhetszoner.
Ännu i skrivande stund är det osäkert hur länge freden kommer att hålla. Sverige förblir ett delat land, och hatet mellan folkgrupperna förblir starkt. Båda sidor anser sig ha en speciell rätt till landet, och alla försök till kompromiss eller tvåstatslösning förkastas.
Jakob Sjölander