Sverigedemokraternas framväxt har förändrat svensk politik. Men vilka är det som röstar på partiet och vad säger det om Sverige? Bakom SD:s väljare finns tydliga mönster i utbildning, ekonomi och klass – men också viktiga nyanser som visar att partiet lockar bredare än många vill tro.
Sverigedemokraternas väljare skiljer sig från övriga partiers genom utbildningsnivån. I SCB:s återkommande partisympatiundersökningar syns ett stabilt mönster där SD är starkast bland personer med grundskole- eller gymnasieutbildning, medan stödet minskar tydligt bland högutbildade. Detta gör att SD i dag är det tydligaste arbetarpartiet i svensk politik sett till formell utbildning. Samtidigt finns en växande grupp väljare med yrkeshögskoleexamen eller kortare högre utbildning, ofta i praktiskt orienterade yrken där vardagskontakt med samhällsproblem präglar synen på politiken.
Även ekonomiskt framträder en särskild profil. SD-väljaren tjänar i genomsnitt mindre än väljare hos Moderaterna och Socialdemokraterna, men befinner sig sällan i direkt ekonomisk misär. Många lever på vanliga svenska inkomster, ofta pressade men inte fattiga. Det handlar om människor som arbetar, gör rätt för sig och ändå upplever att deras ekonomiska trygghet blivit mer osäker. För dem är SD ett svar på känslan av att utvecklingen går åt fel håll, att välfärdens funktioner försvagats och att resurserna inte längre fördelas till dem som byggt landet.
Arbetsmarknaden spelar en central roll i denna bild. SD står starkt bland industriarbetare, byggnadsarbetare, chaufförer, mekaniker, säljare och andra klassiska arbetaryrken. Det gäller både fast anställda och människor som befinner sig i mer osäkra anställningsformer, som bemanningsanställda eller gigarbetare. Denna grupp har länge varit kärnan i socialdemokratins väljarbas, men känner i dag större kulturell och ekonomisk samhörighet med SD. Samtidigt lockar partiet även LO-medlemmar i offentlig sektor, såsom undersköterskor och vårdbiträden, som upplever att deras arbetsmiljö försämrats och att politiker inte förstått deras situation.
Ursprung och boendeform förstärker mönstret. SD är starkast i mindre städer, landsbygd och förorter där förändringar i demografin märks snabbare och där arbetsmarknaden ofta är mindre stabil. Många väljare har rötter i traditionell svensk arbetarklass, ofta med generationer i industri eller hantverksyrken. Men partiet får också stöd från människor som själva invandrat från Europa eller vuxit upp i blandade miljöer. Det är alltså inte ett exklusivt ”inrikes fött”-fenomen, även om stödet är svagare bland personer födda utanför Europa.
Klassdimensionen är tydlig i forskningen. SD-väljaren tillhör sällan samhällets övre skikt, men ofta inte heller de allra mest utsatta. Snarare rör det sig om människor i den breda mellan- och arbetarklass som upplever att de halkar nedåt i det ekonomiska och sociala landskapet. De jämför inte sin situation med de rikaste, utan med hur de själva hade det för tio eller tjugo år sedan. Den upplevda förlusten – av status, trygghet, framtidstro – är ofta starkare än de faktiska materiella villkoren.
Det är ur denna kombination av lägre utbildningsnivå, pressad ekonomisk situation, arbetslivserfarenhet från praktisk yrkesvardag och rötter i arbetarklassens Sverige som SD:s väljarbas vuxit fram. Det handlar inte bara om protest, utan om ett försök att återta kontroll över ett samhälle som många menar glidit dem ur händerna. För att förstå SD:s styrka måste man därför se inte bara på värderingar, utan på de sociala och ekonomiska erfarenheter som formar väljarnas syn på politikens riktning.
Källa: SCB:s Partisympatiundersökningar, Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och SOM-institutets analyser av väljarbeteende.
Carl Eos är Senior Fellow vid Oikos