Ingenstans är skillnaden mellan höger och vänster tydligare än i integrationsfrågan.
Vänstern, inklusive mainstreammedia, talar om integrationen som helt avgörande för Sveriges framtid. Och det är den. Men frågan är hur, på vilket sätt och under vems ansvar integrationen ska ske. Det är vattendelaren mellan höger och vänster. Skillnaderna går tillbaka till blockens olika ideologiska grunder.
Vänstern använder integrationsbegreppet flitigt men vill ogärna koppla samman det med sin egen migrationspolitik. Det är inte migrationen som är problemet. Det är integrationen som har varit misslyckad, får vi ofta höra. Förbättras integrationen löser sig alla samhällsproblem. Bara staten tar större ansvar, eller som socialdemokratiska politiker brukar uttrycka det, ”samhället måste träda fram”. Då blir skolresultaten bättre och arbetslösheten minskar – och med det, tror vänstern, försvinner hederskulturen, kvinnoförtrycket, antisemitismen och parallellsamhällena. Med statens styrande hand och med mer statliga pengar kommer invandrare att rätta in sig i ledet. Endast då, menar vänstern, har de en chans att bli svenskar – om staten styr dem dit. Även om det aldrig uttrycks på det viset, är det vänsterns absoluta tro. Det är alltid statens ansvar när något går fel. Aldrig individens.
Ideologiskt tror högern, inklusive SD, på det motsatta. Det tyngsta ansvaret ska alltid ligga hos individerna själva. Samhället erbjuder dagis, skola, utbildning och en uppstartshjälp under ett par år. Ramarna för vad som är tillåtet eller inte ska vara tydliga. Men för övrigt är tanken att människor ska vara fria och skapa sina egna liv.
Tyvärr har högerns synsätt fått maka på sig under de senaste decennierna. Med medias uppbackning har vänsterns åskådning fått dominera. Den allmänna uppfattningen har varit att ställa krav är ondsint. Det har lett till en social och ekonomisk misär för många. SVT kvantifierar det till att minst 710 000 lever ”i områden med stora utmaningar kopplade till utanförskap”. Andra mer kritiska röster anger en siffra som är minst det dubbla. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) larmar att bara en av tre elever klarar grundskolan i de utsatta områdena. Först under de senaste åren har högern, till stor del tack vare SD, klivit fram och tydliggjort att individen själv måste ta eget ansvar. Dit är vi på väg, mot en integrationsväg som bygger på individuellt ansvar.
Det är denna väg som Socialdemokraterna med full kraft vill bryta. Återigen vill de att staten ska gå in och styra. Med ny bostadspolitik vill de flytta människor från utsatta områden till välfungerande områden, och det är just personerna som inte har antagit chanserna att skapa egna självständiga liv som ska belönas med att få bo i de bättre bostadsområdena. Individerna ska inte ta något eget ansvar. De blir till och med mer belönade om de inte gör det.
Men frågan är om integrationen kommer fortsätta att vara den avgörande frågan för Sveriges framtid. När det handlar om tiotusentals, som med åren har blivit hundratusentals och sen miljoner, som aldrig egentligen kommer att jobba och bli självförsörjande, och där avståndet till det svenska samhället ökar risken att hamna i kriminalitet, så kan de flesta räkna ut att den försörjningsbördan och den belastningen kommer Sverige inte att mäkta med – hur gärna socialdemokrater än vill och tjatar. Då återstår bara ett alternativ. Det enda som Sverige kommer ha råd med, och det är högerns synsätt på integration. Att ansvaret åvilar individen. Inte staten. Den som vill integreras kommer att integreras. De andra, när pengarna slutar komma, kommer att lämna. Vilket är det bästa för alla, för Sverige och för de som valde att ställa sig utanför det svenska samhället.