Asylinvandringen till Sverige har till stor del haft ekonomiska drivkrafter. Det visar siffror som Socialdemokraterna uppenbarligen har mörkat, och som nu börjar komma fram. Redan i januari 2016 varnade EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans att över hälften av asylansökningarna var ekonomiska migranter. Den varningen tog Sverige med en klackspark. När året hade gått hade Sverige beviljat drygt 86 000 asylrelaterade uppehållstillstånd. Idag, 2025, med siffror som genom sittande regerings transparens kommit fram i ljuset, är det tydligt att människor valde Sverige för här fanns pengar att hämta – bokstavligen talat.
Tobias Andersson (SD) beskriver närmare på X vilka det är som erhåller socialbidrag. Han skriver: ”86% av alla barn i bidragshushåll har minst en utrikes född förälder. När det gäller sammanboende bidragshushåll med barn ökar andelen till 93%. Sammanboende bidragshushåll med fyra eller fler barn är snudd på 100%.” Alltså; de socialbidragsfamiljer med fyra eller fler barn, de som låter andra betala för deras leverne, är nästan alla med utländsk bakgrund.
Skälet till det är enkelt: För att det går.
Det är svårt att skuldbelägga dessa invandrare som kvitterar ut 40, 50 och 60 papp i månaden – skattefritt. De framstår i sammanhanget som de smarta. Vi som betalar som de dumma. Hur kan vi ha låtit det fortgå under så många decennier? Är vi svenskar på riktigt urbota korkade? Man kan undra. I det kan man också förstå föraktet som finns mot oss. Det är inte utan anledning som uttrycket ”jävla svennar” fått fotfäste i den nysvenska vokabulären. Med den lägstanivå av egenstolthet som vi med detta uppvisar – att vi sliter och knegar för att andra ska ha det bra, många gånger bättre än vi själva har – får det att framstå som vi faktiskt tycker att de är bättre än vi. Det här självföraktet förklarar också den misslyckade integrationspolitiken. Vilka vill lockas in i denna självutplånande existens?
En ändring är dock äntligen i sikte. Tidöregeringen har visat sig vara klipskare än många andra regeringar på mycket länge. Först införs ett aktivitetskrav den 1 juli 2026, där landets kommuner måste erbjuda meningsfull aktivitet på heltid. De som inte deltar utan godkänd anledning får inget eller nedsatt socialbidrag.
Därefter, den 1 januari 2027, införs ett bidragstak. Riksnormen för socialbidrag stramas åt och kommunerna får inte göra egna extra tillägg till normen. En begränsningsregel införs för socialbidraget från och med fjärde barnet. Det innebär att nära 150 000 hushåll bedöms få lägre socialbidrag, vilket betyder flera tusenlappar mindre per månad för stora familjer. Ihop med det finns öppningen att återvända hem. Återvandringsbidraget höjs till 350 000 kronor per vuxen. Signalen är given. Det lättjefulla gratis-livet i Sverige är över.
Dessutom blir det slut på att Sverige ska leka Röda Korset. Personer som vistas olovligt i Sverige, illegala, ska inte kunna få ekonomiskt bistånd.
Slutsatsen är glasklar: Det som inte är hållbart tar förr eller senare slut – och nu är det slut. Bättre sent än aldrig, men priset för decennier av politisk feghet kommer svenska skattebetalare att få betala under lång tid framöver.