I ett försök att bättre förstå kriget i Ukraina ville jag undersöka områdets historia. Jag vände mig därför till den berömda Nestorskrönikan från 1110-talet, som behandlar Kievrikets historia. Tyvärr blev jag besviken – textens aktualitet har sjunkit de senaste 900 åren. Men det betyder inte att det inte fanns mycket annat att lära sig där – som hur lite vi egentligen vet om historien.
Den första pinsamheten är att Nestorskrönikan inte ens är skriven av Nestor. Den verklige Nestors verk säger nämligen emot krönikan på flera punkter, och kopplingen till honom verkar mest varit ett antagande, om än ett gammalt sådant. Av den anledningen kallas ibland Nestorskrönikan för ”Berättelsen om svunna tider” från inledningsorden, eller ”Primärkrönikan”. Skälet till den senare titeln är att det är den första och egentligen enda skriftliga källa vi har för proto-rysk och östslavisk historia.
Krönikan börjar bokstavligen från början, med att återberätta den bibliska skapelseberättelsen. Slaverna påstås vara ättlingar till Noah via dennes son Jafet. Men den huvudsakliga berättelsen börjar år 6360 efter skapelsen, eller vad vi skulle kalla år 852 e. Kr. Texten fortsätter fram till 1117, då krönikan författades.
Under denna period är Nestorskrönikan (nästan) den enda källa vi har för vad som försiggick i dagens Ukraina, Baltikum, Vitryssland och Ryssland. Det är ett enormt område, och var då ett kulturellt, ekonomiskt och politiskt nätverk skapat av stora floder som Neva, Volchov, Daugava, Volga, Pripjat, Desna, Dvina och framförallt Dnjepr. Tidsperioden är ungefär 250 år, vilket i den svenska översättningen jag läst (Gabriella Oxenstiernas från 1998) motsvaras av ungefär en sida per år. Nog lär mycket ha missats.
I viss utsträckning kompletteras Nestorskrönikan av vikingarnas sagor och de bysantiska grekernas krönikor. Men de bysantinska krönikorna (som inspirerade och nämns i Nestorskrönikan) är just bysantinska, och bryr sig lite om ruserna förutom när dessa ställde till med problem. Vilket i och för sig var ofta.
Vikingarnas sagor är intressanta, särskilt för oss nordbor. Men dessa skrevs främst på Island, långt i efterhand, och fokuserar på området runt Nordsjön. Vikingarnas äventyr i österled är långt sämre dokumenterade än de i västerled.
Hur dåligt källäget för tidsperioden och platsen är visas av hur hela nationer fallit i glömska. Den värld ”Nestor” beskriver är mycket krigisk, och det vimlar av namn, datum, platser, kungar och folk. Begrunda detta korta utdrag ur kapitlet ”Början till Vsevolods furstevälde i Kiev”:
”1080: Torkerna i Perejaslavl började krig mot Rus, och Vsevolod sände sin son Vladimir mot dem. Och Vladimir drog ut och besegrade torkerna.
1081: Igors son Davyd och Rostislavs son Volodar flydde den 18:e dagen i maj månad. Och de kom till Tmutorkan och tillfångatog Ratibor och satte sig i Tmutorokan.
1082: Polovtsernas furste Osen dog.
1083. Oleg kom från Grekland till Tmutorokan; och han tillfångatog Davyd och Volodar, Rostislavs son, och satte sig i Tmutorokan. Och han dräpte de hazarer som hade anstiftat dråpet på hans bror, och som stämplat mot hans eget liv, men Davyd och Volodar lät han gå.”
Inte precis lätt att följa.
Perejaslavl och Tmutorokan var viktiga städer, men är högst obskyra idag. Hazarerna och torkerna var (tydligen) folkslag som levde i området. Det turkiska stäppfolket polovtserna vet vi mer om, även om de gått till historien som ”kumaner”.
Nestorskrönikan är packad med folkslag som knappt är mer än namn. Tjuder, merer, muromer, vepser, permer och petjerer, som ska ha varit finskspråkiga folk. Ugrerna identifieras med ungrare, karatanier med slovener. Västslaviska folk som ljacher och poljaner kan ha varit polackernas förfäder.
Nordbor benämns som ”varjager”, och de gamla avarerna som ”ogorer”. Bulgarerna är redan med, men lever vid tidpunkten ännu vid Volgas strand. Chorvater, radimitjer, vjatitjer, sverer, ilitjer, kozarer och tiverer nämns då och då. Det finns exempel på slaviska, germanska, turkiska, baltiska och finska grupper. Sällan framträder de i detalj, och mestadels nämns bara att de plundrat eller plundrats av ruserna. Mångkultur fungerade inte bättre än det gör idag.
Vissa vet vi förhållandevis mycket om, som de centralasiatiska petjenegerna. Men drevljanerna är mer typiska. Nestorskrönikan skriver att de ”levde som djur och hade djuriska sedvänjor: de slog ihjäl varandra, åt allt möjligt orent och de hade inget äktenskap, utan rövade flickorna vid vattenställena”. Vad drevljanerna själva hade tyckt om denna beskrivning kan vi bara föreställa oss.
Vissa nämnda folk levde kvar i århundraden. Det gamla preussiska språket talades in på 1600-talet. Ett fåtal finns kvar än idag, som mordvinerna i centrala Ryssland.
Över århundradena måste Nestorskrönikans nationer ha omfattat miljoner individer som levde ut sina liv fast förvissade om sina kulturers rättrådighet. Historien är hänsynslös i sin glömska.
Nestorskrönikan blir intressantare men tyvärr inte bättre som historisk källa av att den innehåller legendariska element, eller sådant som sägs emot av andra källor. Grekiska krönikor håller exempelvis sällan med om hur framgångsrika ruserna varit i diverse krig mot dem. Och nog verkar krönikan lite väl positivt inställd till Vladimir Monomachos, som råkade vara kung när den skrevs. Knäckte sankt Olga verkligen drevljanerna genom att binda brinnande bitar av kåda och tyg till fåglar, och sedan låta dessa flyga till sina bon i fiendestaden år 946? Var det verkligen trollkarlar som orsakade en hungersnöd 1024? Besegrade ruserna verkligen en här på hela hundratusen ugrer år 1097?
Att läsa Nestorskrönikan – och för all del många andra historiska krönikor – är lite som att gå in i en enorm grotta och tända en tändsticka. Nog ser man att det finns mycket att se, men det enda man faktiskt ser är skuggor.
Jakob Sjölander