Är kristendomen på väg tillbaka i Sverige? Jeremiah Karlsson tvivlar. Men det är definitivt något som skulle behövas – materialismen räcker inte till.
Det talas om en återkristning av Sverige – rent av om väckelse – något jag tror är starkt överdrivet, med tanke på kyrkornas allmänna följsamhet mot populära ideologier. Likväl märker jag tecken som skulle kunna tyda på en återkristning av Sverige.
I den småländska kyrkan där jag går ser jag många ungdomar; kyrksalen är överfull så till den grad att människor sitter ute i lobbyn. Många är konfirmandstudenter, som sannolikt lockas av den årliga resan till Rom, vilket är en materialistisk drivkraft som inte har något med en väckelse att göra. Kanske tänker föräldrarna, som skickar sina tonåringar till konfirmationsundervisning, att kristendomen åtminstone är mer svensk än islam, och att kristendomen ”kan vara bra för de här människorna”, alltså för de rotlösa barnen som är födda in i nihilismen, den som föräldragenerationen reproducerar.
Göran Palm, poet och författare – och prästson – skrev i en dikt som heter ”Religion och byggenskap” (1964) följande rader:
”Demontera kyrkor måste man göra långsamt, bjälke för bjälke, skepp för skepp, så att det inte blir någon uppståndelse, en dag är de bara borta, och allt de var hopfogade av är isärtaget, lagt åt sidan och använt till andra ändamål: det ska inte gå att bygga upp dem på nytt igen. Tar demonteringen tillräckligt lång tid har de troende vid det laget hunnit glömma att religion och byggenskap en gång hängde ihop som ler och långhalm; med häpen lättnad inser de att religionen mår bäst av att sakna ett synligt hem.”
Är det inte just denna andliga hemlöshet som politiken bygger av de byggsatsdelar som dekonstruktionen av kristendomen har lämnat efter sig? Bitarna har fogats samman igen, inte till kristendom, men till partiprogram.
Moral stöttas hädanefter av stat, inte kyrka. Frälsning har blivit enbart en inomvärldslig angelägenhet, och plötsligt har materialismen folkbokfört sig i folksjälen. Människor glömmer vad det gamla var, glömmer till och med vad som brukar länka samman människor. Svensken står där utan kyrka, och anser att andlig hemlöshet är finare – och smidigare – i ett samhälle vars politiker erbjuder frälsning från den materiella fattigdomen – och annat ”historiskt” som familjerelationer.
Är vi svenskar då gudlösa? Martin Luthers berömda definition av en ”gud” är att det är den makt från vilken du väntar dig allt ditt goda. I Sverige har vi många sådana gudar – det vill säga avgudar – som bara kan uppstå i ett religiöst vakuum; när så att säga Moses är borta, och när profeterna har drivits bort.
Göran Palms dikt fortsätter med följande rader:
”Men har man bråttom och river och hugger så att hela bjälklag och valv störtar samman, då blir det en förskräcklig uppståndelse, och folket som samlas kan inte stå ut med vad de ser.”
Att bryta ner kyrkans makt måste gå sakta; då märks det inte.
Men även avguden – det materiella välståndet – håller nu på att drabbas av samma slags långsamma demontering.
Välfärden släggas inte ner på en natt; det tar decennier. När saker sker för hastigt, som under flyktingkrisen för tio år sedan, reagerar stora delar av befolkningen. Det är lite som när man smyger i natten på ett knarrigt golv; går man för snabbt smäller det i plankorna och de sovande i huset vaknar och undrar yrvaket vem den objudna gästen är. ”Är allt under kontroll?” frågar man halvt sovande. ”Vad säger makthavarna?”, och med det svar man får av partigängarna kan man slå sig till ro; det är sedan gammalt.
”Det sovande folket” var ju för övrigt Fredrik Reinfeldts bok från 1993, som kunde ha setts som profetisk. Men så fungerar inte sovande människor i nedsläckta, andligt tomma länder. De ser inte – trots klarseende ögon. ”Sovhjärnor” kallas de av Reinfeldt i hans bok; de har dött ”välfärdsdöden”.
Reinfeldts tanke var att välfärden inte får nå för höga nivåer över svältgränsen, eftersom människor då kan invaggas i ”falsk trygghet”. Det svenska folket har trott att socialdemokraterna gett dem välstånd när det i själva verket är kapitalismen, menade Reinfeldt.
Kanske borde Fredrik Reinfeldt etiketteras som den stora exorcisten i svensk politik, eller åtminstone som en rejäl katalysator. Han befriade svenskarna från avguden som kallas välfärd. Han öppnade våra hjärtans ögon – för ödsligheten.
Vi blev hemlösa.
Ödsligheten är tillfällig. När folkhjärtat står tomt kommer det snart nya andar dit, sju gånger värre än den som drevs ut. Om det kan man läsa om i Nya Testamentet.
”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att leta efter en viloplats. Men om han inte finner någon tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När han så kommer och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andra andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.” (Luk 11:24-26)
Hedendomen drevs ut av kristendomen; vad som kommer istället för kristendomen får var och en själva lista ut.
Och där sitter människorna yrvaket i kyrkor, och får i många fall inte ens höra kristendom predikas – bara ytterligare politiska frälsningsförsök.
Jeremiah Karlsson
Poet och författare