Den Islamiska statens mordorgie för tio år sedan var ett exempel på en så omärkvärdig märkvärdighet att få noterade den. Detta var skillnaden mellan deras höga mål – Guds stat på jorden – och vad de faktiskt gjorde. Folkmord, tortyr, våldtäkter och slaveri. Skälet till att denna dubbelmoral inte fick mer uppmärksamhet är för att den är så vanlig.
Låt oss kalla det IS-syndromet. Visst måste Gud unna sina tappra kämpar att våldta en och annan yazidier?
I väst är det klimataktivisterna som är värst drabbade. Å ena sidan ska de rädda världen, å den andra är det svårt att ge upp Thailandsresan. I sin bok från 2020 berättar Bjørn Lomborg om en brittisk man som lagt om hela sitt liv för att bli klimatvänlig. Därför kallades han ”The Ethical Man”. För att fira sin moraliska framgång bjöd mannen med sin familj till Sydamerika. I ett slag utplånade han därmed alla koldioxidbesparingar han gjort under året.
Vi behöver inte lämna Sverige för att hitta exempel på IS-syndromet. Tänk på miljöpartisten Hanna Lidströms svar när hon mötte invändningar mot sitt eget flygande: ”Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen”.
IS-syndromet är också vanligt när det kommer till sexskandaler. Tänk Harvey Weinstein och Bill Cosby, som i decennier talade sig varma för feminism. Det bästa sättet att undkomma lynchmobben är att leda den.
IS-syndromets känsla av självrättfärdighet finns inte bara i det stora, utan även i det lilla. I augusti följde jag med när en brandbil donerades till Ukraina. Nog var vi lite kreativa när det gällde byråkrati och trafikregler – och skrattade glatt åt det. Lyckligtvis är det ett långt steg från detta till mord och våldtäkter.
Vi människor vill vara goda. Det finns knappt någon ondska vi inte är villiga att begå för att känna oss goda, vilket förklarar mycket av världens kontraproduktiva politik. Ingen blir idag förvånad över den massiva korruptionen i påstått ”moraliska” organisationer som den sovjetiska nomenklaturan eller den iranska teokrati. Tvärtom – ju godare vi känner oss, desto ondare kan vi vara. Ju högre mål det handlar om, som att rädda världen från de otrogna, sexisterna, kapitalisterna eller klimatförändringarna, desto större misstag kan vi förlåta oss själva och våra vänner.
Rent evolutionsteoretiskt är beteendet föga förvånande. I kampen för tillvaron är det själviskhet som gäller. Men denna själviskhet kan inte vara för uppenbar, då man annars vänder folk emot sig. Det gäller alltså att dölja själviskheten – helst också för sig själv. Här kommer IS-syndromet till undsättning.
Jakob Sjölander