Indien satsar allt för att öka sitt välstånd. EU, å andra sidan, gör allt för att minska sitt – vilket är kontentan av EU:s så kallade klimatpolitik.
Nyligen rapporterade EU att de har nått en uppgörelse om nya klimatmål. År 2040 ska EU minska sina utsläpp med 90%. Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt jublar. Det är en vinst, säger han. Men är ändå inte riktigt nöjd. Det är i underkant, menar han. Men vad han inte nämner, och som EU uppenbarligen inte heller vill kännas vid, är att under ungefär samma tidsperiod planerar Indien att gå från u-land till i-land. För att kunna göra det krävs billig el. Därför vill indierna nästan fördubbla sin redan stora kolkraftsindustri. I dagsläget är Indien redan världens tredje största utsläppare av koldioxid.
Indiens mål är att öka kolkraften med 87% till att ge sammanlagt 420 gigawatt år 2047 – att jämföra med Sveriges nuvarande totala elproduktion (vatten, vind och kärnkraftverk) som har en kapacitet på 48 gigawatt.
Även klimatminister Romina Pourmokhtari är nöjd med EU-uppgörelsen. Det är ett steg i rätt riktning, säger hon till SVT. För vem då, kan man undra. På vilket sätt blir jorden renare och klimatet ”bättre” om Sverige minskar sina utsläpp i en omfattning som motsvarar någon promille av de globala utsläppen? För hon är ju ändå Sveriges klimatminister. Hennes uttalanden måste i första hand vara för svenska intressen.
Däremot vet alla, att sådana här klimatdirektiv från EU är både kostsamma och administrativt betungande för medlemsländerna. Det är en garantibiljett för minskad konkurrenskraft, och med det följer nedläggningar av europeiska industrier, omfattande arbetslöshet och därmed också utbredd fattigdom. Detta gör man samtidigt som Indien under ledning av premiärminister Narendra Modi har som mål att uppnå energioberoende och ökat välstånd.
Som om EU-dumheterna inte stannade där, att sitta och föra pissa-i-Mississippi-klimat-politik. EU-politikerna har under de senaste decennierna även gått i bräschen för socialistiska tankegångar som har gjort att hela Europa nu är skört och bräckligt. Den tidigare kulturella gemenskapen som var kittet i vår språkvarierade kontinent har krossats, medvetet eller omedvetet(?), med massinvandring av människor som många gånger inte ens vill dela de europeiska värderingarna, och ovan på det också fördummande identitetspolitik. Det, ihop med destruktiv klimatpolitik, har både varit dyrt och splittrande, vilket har gjort att andra stornationer nu springer om oss med rasande fart.
EU:s BNP per capita har rasat från 76,5% av USA:s nivå år 2008 till endast 50% år 2023. För att sätta det i perspektiv: Frankrike och Tyskland, som år 2000 var lika rika som den 36:e respektive 31:a amerikanska delstaten, har nu sjunkit till nivån för Arkansas och Oklahoma – två av USA:s fattigaste delstater. Om trenden fortsätter kommer välståndsgapet mellan genomsnittseuropén och genomsnittsamerikanen år 2035 att vara lika stort som gapet mellan genomsnittseuropén och genomsnittsinden är i dag – fast det omvända. Indierna kommer att bli rikare, och vi fattigare.
Tilläggas bör att jämförelsen med USA är baserat från 2023. Sedan dess har Tyskland, som tidigare kallades för Europas motor, lagt ner samtliga sina kärnkraftverk. Framtidens siffror lär bli mycket värre. Den stora frågan kan inte vara att EU och Sverige SKA minska sina utsläpp, utan HUR ska utsläppen minskas UTAN att länderna förlorar i konkurrenskraft och blir fattigare. Det är viktigt och bra att göra världen renare, men det måste ske med förnuft. Den klokskapen har få europeiska politiker visat upp. Det har snarare handlat om aktivism istället för ansvarsfull politik. Sveriges Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är tydliga exempel på det. De fattar så pass okunniga och för mänskligheten dåliga beslut, att det finns anledning att tro att de vill att människor i Europa ska bli fattigare. För då vet de att med ökad fattigdom får de större gehör för sina socialistiska utopier.
Den europeiska befolkningen måste lära sig att kunna genomskåda när det handlar om politik eller aktivism. Klokare och mer kompetenta personer måste ges större plats i den klimatpolitiska beslutsprocessen. Först då finns det förhoppningar om ett rikare, och också grönare, Europa.