Svenska Dagbladets vänstersväng blir allt tydligare. Nyligen läste jag en artikel av den relativt nya medarbetaren Katrine Kielos (tidigare Aftonbladet, Arena och Dagens nyheter) som diskuterade Storbritanniens ekonomiska problem. Dessa problem påstås inte främst handla om att britterna har svårt att betala räkningarna, utan om att missnöjet med detta kan utnyttjas av ”högerpopulister”.
Kielos erkänner att Storbritannien har ekonomiska problem – det går knappast att förneka längre. Artikeln tar fasta på frågan om landet kommer att behöva ta emot nödlån från IMF. Denna förnedring genomled man 1976, då man (som idag) fört en utpräglad vänsterpolitik i decennier.
Storbritanniens finansminister Rachel Reeves kallar tanken på nödlån för ”bisarr”, och Kielos skriver uttryckligen att hon håller med. Själv skulle jag säga att det är en fullt rimlig tanke, även om det fortfarande går att skrapa en del guld ur botten på kassakistan.
På tal om SvD:s vänstersväng är Kielos’ behandling av Reeves intressant:
”Rachel från ekonomiavdelningen” kallas Storbritanniens första kvinnliga finansminister Rachel Reeves ibland nedsättande. En man som styr det mäktiga departementet vid St James Park får auktoritet – en kvinna i samma roll blir till tjatkärring med miniräknare.”
Kielos (författare till feministiska stridsskrifter som Våldtäkt och romantik och Vem lagade Adam Smiths middag?) nämner inte att öknamnet kommer från att Reeves putsat lite för väl på sitt CV, och överdrivit sin tidigare position hos en bank. En synnerligen maskulin skrytsamhet. För övrigt har även landets penisutrustade finansministrar haft svårt att hävda sin auktoritet åtminstone sedan Gordon Brown gick vidare år 2007. För övrigt (igen) är det också Kemi Badenoch, torypartiets svarta och kvinnliga ledare, som levererat den mest brutala kritiken mot Reeves.
Kielos går sedan vidare med att delvis förklara Storbritanniens ekonomiska problem med Brexit. Här är hon faktiskt återhållsam, men det är ändå värt att citera ett specifikt problem som Kielos påstår att Brexit ställt till med: arbetskraftsbrist.
Nu är ju Storbritannien även efter Brexit ett land med stor invandring, hög arbetslöshet, och särskilt hög arbetslöshet bland invandrare. Så något säger mig att fortsatt kompetensregn från soliga och sandiga platser utan skidåkningstraditioner inte är lösningen.
Storbritanniens ekonomiska problem är högst verkliga – men som vanligt kommer de sig av politiska problem. Något Kielos inte nämner är att Rachel Reeves faktiskt är medveten om detta, och hade som mål att genomdriva både de nedskärningar och de skattehöjningar som krävs för att rädda den brittiska välfärdsstaten. Detta misslyckades hon med, och fick bara igenom vissa symboliska skattehöjningar. (Detta räcker ändå för att nå ny rekordnivå). Några nedskärningar har det inte blivit – de egna vänsterparlamentarikerna sa nej. För att citera Tim Shipman i The Spectator: ”Finansministern ville ge sina parlamentsledamöter en läxa i ekonomi, men fick själv en brutal läxa i politik”.
Storbritannien styrs (som stora delar av Europa) av en världsfrånvänd vänsterliberal elit med bunkermentalitet. Kielos och tyvärr i allt högre utsträckning Svenska Dagbladet verkar dela denna mentalitet. Man oroar sig för Nigel Farage och hans parti Reform som ska ”lura i vassen”. Dessa påstås uppmuntra nödlånsrykten för sina egna själviska syften. Det stämmer säkert – men notera att sådana rykten bara varit skrattretande i en stark ekonomi.
Kan Nigel Farage rädda Storbritannien? Jag vet inte. Men det är klart vilka som inte kan göra det, nämligen dagens brittiska vänsterregering. Inte ens med stöd från Svenska Dagbladet.
Jakob Sjölander
Följ Jakob på Substack HÄR