Förenta Nationernas kommitté mot rasdiskriminering riktar nu kritik mot Sverige gäller framför allt de nya visitationszonerna där polisen kan visitera utan konkret misstanke. Kommittén hävdar att detta riskerar rasprofilering. Den kritiserar även delar av Tidöavtalet, såsom skärpta krav för medborgarskap och möjlig anmälningsplikt för offentligt anställda, samt riktar udden mot regeringens vägran att införa så kallad jämlikhetsdata.
FN-kommittén menar att dessa åtgärder diskriminerar minoriteter och strider mot internationella konventioner. Att en kommitté som ingen svensk valt sitter i Genève och uttalar sig om svensk trygghetspolitik är inte en detalj i marginalen. Det väcker grundläggande frågor om vem som ytterst äger makten över svensk lagstiftning.
Men även om man inte vill ta det så långt uppstår frågan varför det är relevant eller bra att svenska skattebetalare ska betala för att någon avlägsen grupp av så kallade experter protesterar mot svenska väljares egna beslut i allmänna val. Ska synpunkter på polisens verktyg, medborgarskap och migration komma från ett internationellt organ som varken lever med konsekvenserna eller kan avsättas av svenska medborgare? Varför ska tjänstemän vid regeringskansliet lägga arbetstid på att komma med synpunkter till denna kommitté?
När FN:s kritiska utlåtanden används som argument i svensk debatt flyttas inflytandet bort från väljarna till en struktur där ansvaret är diffust, medan makten är koncentrerad. Kommitténs experter från Malawi, Senegal och Togo borde faktiskt inte ha några synpunkter alls på Sverige. Det är inte deras sak. De har fått upplysningar från extremistiska intresseorganisationer som lever på att marknadsföra idén att rasismen är utbredd i Sverige.
Dessutom betalar Sverige betydande summor i medlemsavgifter för att upprätthålla den organisation som levererar denna kritik. Det innebär i praktiken att svenska skattebetalare finansierar prövningen av sina egna demokratiskt beslutade lagar. Det blir svårt att se rimligheten i detta, särskilt när kritiken inte utgår från svenska samhällsvillkor utan från universella ideal formulerade utan demokratisk legitimitet i Sverige. Här uppstår en risk som är större än oenighet om enskilda sakfrågor. När nationellt självbestämmande ersätts av internationell normstyrning tunnas demokratin ut. Politiker kan peka på FN och säga att “vi hade inget val”, väljarens röst förlorar kraft, och suveräniteten blir en formalitet snarare än en faktisk princip.
Demokrati innebär att folket styr genom sina valda representanter. Om den makten gradvis flyttas till externa institutioner reduceras det politiska systemet till ett förvaltarskap av riktlinjer som svenska medborgare aldrig gett sitt godkännande till. Sverige kan och bör samarbeta internationellt, men samarbetet får inte innebära att demokratin luckras upp. Politiska beslut som rör trygghet, migration och medborgarskap måste ytterst bygga på svensk debatt och svenska beslut. Om vi tillåter att makten glider utanför landets gränser till icke-demokratiskt valda kommittéer, samtidigt som ansvaret stannar kvar hos väljarna, har vi skapat en ordning där ingen egentligen styr och ingen egentligen kan ställas till svars.
Den principiella debatten om detta förs bland annat av John Fonte som har gett ut en läsvärd bok på svenska. Svenskt offentligt samtal skulle behöva en arena för denna principiella diskussion. Tyvärr är politiker istället alltför ofta upptagna med att slå varandra i huvudet med olika internationella organs åsikter.
När missnöjda högerväljare sedan talar om att det finns en ”djup stat” så har de inte så fel som många vill att de ska ha. Den djupa staten kan vara att svensk inrikespolitik bakbinds av internationella abstrakta idéer i kommittéer valda av ingen.
Carl Eos är Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos
Bild: Gay McDougall ordförande FN:s kommitté mot rasdiskriminering