Här kommer det som sannolikt (och förhoppningsvis) blir det mest deprimerande du läser idag: 35 000 ”européer” slogs för Islamiska staten när det begav sig, men bara 15 000 har slagits för Ukraina. Kom då också ihåg att muslimerna (fortfarande) bara är en minoritet av Europas befolkning, och att det bara kostar några hundralappar att ta sig till ukrainska gränsen.
Varför är uppslutningen bakom Ukraina så dålig? Åtminstone när det gäller att åka dit och kriga. Som alltid är det en komplex fråga, men det viktigaste svaret är som följer: Bristande vilja hos västerländska regeringar.
Ofta har utländska frivilliga till och med motarbetats av sina myndigheter. Det kan vara sådant som att soldater förvägras ledighet för att åka och kriga i Ukraina och därmed tvingas säga upp sig, eller att de varnas (hotas?) med åtal. När de väl har kommit hem igen är det sällan militären är särskilt intresserade av vad de lärt sig. När de inte har kommit hem igen är ingen särskilt intresserad av att hedra dem.
Trots det är jag förvånad att inte fler anmäler sig. Jag frågade en svensk som tvingats ge upp sin karriär i den svenska försvarsmakten för att åka ned, varför så var fallet. Han svarade att det handlade om en snedrekrytering – de senaste åren har alltför många gått med i svenska försvaret som bara vill ha ett jobb och en karriär som vilken som helst.
Mellan raderna fick jag också intrycket av att det finns alltför många beslutsfattare i försvarsmakten som bara är skrivbordssoldater. De skäms i närvaron av riktiga krigare. Byråkraterna blir gärna kvitt dem, och vill inte ha tillbaka dem.
Idag är soldatbristen Ukrainas största problem. Visst behövs även pengar och vapen, men inget av det hjälper om man inte har soldater att skicka till fronten.
Det finns garanterat fler som skulle vilja åka till Ukraina för att strida, om de bara fick en möjlighet. En bra plats att börja på vore att ge alla utbildade soldater i väst som vill vara med tjänstledigt, och förklara för dem att verklig krigserfarenhet bara kommer att gynna deras karriärer.
Men det är inte bara folk med tidigare utbildning och erfarenhet som kan vara till nytta. Det nya drönarkriget har jämnat ut spelfältet mellan nybörjare och veteraner. Språket är inget problem, då det redan idag finns engelskspråkiga enheter på slagfältet. Inte heller verkar det finnas några tecken på att kriget snart kommer att ta slut, så det vore klokt att göra långsiktiga investeringar i att utbilda nya soldater.
Västerländska försvarsmakter har redan stor erfarenhet av att snabbutbilda soldater i Afghanistan och Irak, där rekryterna ofta var långt mindre lovande soldatmaterial än vi kan förvänta oss av västerländska frivilliga. Ett bra första mål vore att få upp antalet frivilliga till IS-nivån.
Det största hindret mot detta (tror jag) är psykologiskt. Västerländska stater är rädda för blod. Att föra över ettor och nollor från ett bankkonto till ett annat klarar man kanske av, men allt bortom det tar emot. Amerikanerna kan skicka vapen, men europeiska länder klarar knappt det ens efter fyra år av krig. Vapen är läskiga. Att faktiskt be folk att åka till Ukraina och slåss för västvärldens gemensamma värderingar och frihet är att gå för långt. Våra regeringar nöjer sig med att se på Ukrainakriget som en sorts åskådarsport. Kanske swishar de lite pengar då och då när känslan faller på.
Egna medborgare i kriget i Ukraina skulle göra kriget verkligt. Eller mer precist, det skulle klargöra att det redan är verkligt. Istället föredrar vi att sticka huvudet i sanden och låta ukrainarna sköta blödandet.
Jakob Sjölander