Våldet på svenska gator fortsatte under 2025. Från Salwan Momika till Örebromassakern och vidare till trippelmordet i Uppsala och till restaurangskjutningen i Gävle. Är det tur eller otur att vi börjar vänja oss? Christoffer Jonsson undersöker.
Det är mindre än en månad kvar tills ett nytt år inleds, något många nog gläds åt, då både 2024 och 2025 har varit två skakiga år – såväl globalt som här hemma i Sverige. Året hann knappt börja innan nyheten kom om att koranbrännaren Salwan Momika hade mördats. Den misstänkte gärningsmannen är fortfarande på flykt och tros befinna sig i Iran.
Mordet skapade stark oro, då det med största sannolikhet begicks på grund av Momikas kritik mot islam. Det var därför en attack mot Sveriges yttrandefrihet – kritik kan leda till att man blir ihjälskjuten.
Mindre än två veckor efter mordet på Momika, tidigt i februari, sitter jag hemma och får notiser om en skjutning vid en skola i Örebro. Min första tanke var att det rörde sig om en gängskjutning, då sådana tidigare skett i närheten av skolor. Men det visade sig vara något helt annat – en massaker. Rikard Andersson begick den värsta massakern i modern svensk historia genom att skjuta ihjäl tio personer på Campus Risbergska.
Landet var i total chock. Sverige var redan trasigt efter alla skjutningar och bombdåd runt om i landet, och så inträffade något som nog ingen föreställt sig – något som sargade landet ytterligare.
Massakrerna stannade inte i Örebro. I maj mördades tre människor i Uppsala på en frisersalong. Ett halvår senare, i oktober, skottskadades sex människor i Gävle, varav en avled. Förövaren visade sig vara en 13-åring.
En månad före skjutningen i Gävle inträffade ett dåd som, likt det på Campus Risbergska, blottlade hur bristen på samverkan mellan myndigheterna lett till att en ambulanssjukvårdare mördades av en psykiskt sjuk man. Den misstänkte gärningsmannen borde inte ens ha varit fri och haft möjlighet att begå dådet, särskilt då han tre dagar tidigare hade hotat ambulanspersonal med ett basebollträ.
Det som har normaliserats i Sverige är antalet bombdåd – för det är vad de är. Att kalla dem ”sprängningar” förmildrar enligt mig händelserna, även om det inte alltid är fråga om uppsåt. Ordet ”sprängningar” påminner mig om när jag följde med pappa till byggarbetsplatser där kontrollerade sprängningar skedde regelbundet – något helt annat än de dåd som nu sätter skräck i befolkningen.
Jag minns nyheten om den äldre damen i Tyresö i december 2024 som var på väg ut med sin hund när en bomb detonerade i hennes trapphus. Hon skadades allvarligt och fick opereras för splitter i matstrupen. Hennes hund Fia skadades så svårt att hon fick avlivas – något den äldre damen först fick veta av sina anhöriga när hon vaknade upp på sjukhuset.
Jag trodde knappt att jag kunde hitta fler exempel på den våldsnivå som nu uppstår och skrämmer det svenska samhället. Men mitt under skrivandet av denna text kom en notis: en ung man i Gröndal hade fått sin hand avhuggen med machete.
Att hugga av andras händer förknippas med medeltiden eller andra mindre civiliserade epoker – men i södra Stockholm år 2025 högg en eller flera gärningsmän av en mans hand.
Vad kan konstateras i dagens Sverige? Jo, att Bullerbyn definitivt är död.
Christoffer Jonsson
Medlem i Kristdemokraternas ungdomsförbund och Samhällsdebattör
X: @kurrejonsson