Säga vad man vill om Aftonbladet, men nog finns det mycket intressant där. Felaktigheter är ofta väldigt intressanta – det korrekta blir snabbt tråkigt. Men ibland finns det så många felaktigheter i en text att jag inte vet var jag ska börja. Så många möjligheter.
I en ledartext kritiserar Kalle Sundin ISK-sparandet under titeln ”ISK-sparande är ett opium för svenska folket”. När en text parafraserar Karl Marx så är det – passande nog – en ”röd flagga”.
Vad är ett ISK-konto? Ett förenklat sätt att investera i aktier och dylikt, med en sorts skatterabatt. Denna skatterabatt gör Sundin mycket arg. Skälet är att den stackars staten därmed inte får vad Sundin anser tillkommer den. Ett bra exempel på hur Aftonbladet står på de svagas och utsattas sida – tur att den svenska staten har Sundin som står upp för den.
Men vänta! Borde vi inte göra folket rikt snarare än staten? Pengarna försvinner inte bara för att de tillfälligtvis undflyr statskassan. Pengarna blir ju kvar hos folket, som kan använda dem till sådant som gör deras liv bättre: bostäder, bilar, utbildning, smartphones, Aladdin-askar, julklappar och (se nedan) ”rätt ytterkläder”. Sådant beskattas ju i vilket fall.
Kanske är det till och med så att folket är bättre på att använda sina pengar än vad staten är? Det senaste jag hörde om hur staten (representerad av Malmö kommun) använder våra skattepengar var en inspelning av ”trädens inre ljud” för 460 000 kronor.
Detta köper inte Sundin. (Alltså att folket vet bättre än staten hur deras pengar ska användas – jag vet inte om han skulle betala för ”trädens inre ljud”). Sundin skriver:
”Att stimulera den övre medelklassens sparande är korkad konjunkturpolitik. Det som händer är att pengarna läggs på hög i stället för att konsumeras. Det bidrar inte till att få hjulen att snurra snabbare.”
Och visst är det ”korkad konjunkturpolitik”. Den mesta konjunkturpolitiken är ju korkad, då det handlar om att försöka kontrollera okontrollerbara ekonomiska svängningar. Men ISK-sparande är likt annat sparande bra långsiktig ekonomisk politik, då det ju är från sparandet som vi får resurser till investeringar.
Dessutom (pace Sundin) läggs inte pengar i ISK-konton ”på hög” – de investeras av banker och företag. Tack vare ISK-kontona blir alltså den enes sparande den andres investering. Spararen får sitt sparande, investeraren sin investering, och staten får (i slutändan) sina skattepengar. Alla blir glada – förutom Aftonbladets redaktion.
I brist på förnuftsargument tar Sundin sikte rakt på hjärtat. Som vanligt används barn som tillhygge. De är små, och med ett stadigt grepp om anklarna fungerar de bra som klubbor. Sundin förklarar att pengarna minsann ska användas bättre:
Ungefär var åttonde barn i landet lever nu i fattigdom. […] Visst har du hört rapporterna om hur barn slutat dyka upp på förskolor under kalla vinterdagar? Föräldrarna har inte råd med rätt ytterkläder.
Nej, jag har inte hört rapporterna om hur barn slutat dyka upp på förskolorna under kalla vinterdagar, åtminstone inte på grund av brist på rätt ytterkläder. Med ”rätt ytterkläder” så antar jag att Sundin menar dyra märkeskläder, för det kan väl knappast vara så att det är vanliga vinterkläder folk inte har råd med? En snabb titt på Blocket.se visar att sådana skänks bort gratis, eller säljs för under hundralappen.
Jag kan ge Sundin fler goda nyheter – var åttonde barn i landet lever inte i fattigdom. Möjligtvis har de dåliga föräldrar, och/eller sådana som är vana vid ett soligare klimat. Det är ett problem, men det är ett annat problem än fattigdom. Sådant botas tyvärr inte genom pengaregn – det har den svenska välfärdsstaten testat grundligt.
Som tur är har vi ingen (riktig) fattigdom här i Sverige. Skälet till det är att vi har ett land där folk mestadels tillåts spara och investera ifred. Det ser både till att hålla dem själva över fattigdomsgränsen OCH skapar de resurser som krävs för att hålla mindre föredömliga individer över den.
Jakob Sjölander