Vladimir Putin har rättfärdigat sin invasion av Ukraina med att ukrainarna egentligen inte är ukrainare, utan en sorts ”lillryssar”. Tyvärr, påstår han, har de glömt det och måste påminnas medelst krigsbrott. Men Putin har misslyckats med att erövra Ukraina. Jag undrar nu om det är Ukrainas tur att erövra Ryssland?
Även om Putin uppenbarligen hade fel i sina idéer om det ukrainska broderfolket, så var felet inte så grovt att det kan kallas uppenbart. Putin var inte ensam om att förvänta sig att välkomnas av hurrande folkmassor i Kiev. Jag misstänker att även många i Ukraina blev förvånade av motståndets styrka. För nog fanns det band mellan länderna. De har en lång gemensam historia som sträcker sig tillbaka till det gamla Kievrikets dagar, de har följt de ortodoxa och kommunistiska religionerna, och deras språk är ungefär lika närbesläktade som svenska och danska. Även de ekonomiska banden är starka, och Krim en populär turistdestination för ryssar.
Putin trodde att dessa band skulle öppna för erövringen av Ukraina. Så blev det inte. Men frågan är om det inte kan fungera bättre i andra riktningen, och öppna för en ukrainsk erövring av Ryssland. Med ”erövring” menar jag inte en militär erövring, utan istället en kulturell, politisk och social sådan.
Det gick bra för Ukraina innan kriget. Det fanns frihet, personlig och politisk. Visst fanns det precis som i Ryssland korruption och mäktiga oligarker, men de höll varandra i schack. I den Orangea revolutionen 2004–5 och igen under Euromajdan 2014 visade ukrainarna att de menade allvar med sin demokrati. Även om landet ännu var fattigare än Ryssland så hade det framtiden framför sig. Ukraina (”Gränslandet”) hade valt väg, och det var västerut. Skulle det bogsera med Ryssland?
Putin kunde inte acceptera detta. Ett grannland där folk har yttrandefrihet att håna sina politiker? Där oligarker jagas av antikorruptionsaktivister? Där folket går ut på gatorna och störtar sina ledare? Hemska tanke! Vad skulle hända med honom om ryssarna tog intryck av detta?
Hotet växte just eftersom banden mellan Ukraina och Ryssland var starka. Ukrainas frihet var varken så kulturellt eller geografiskt avlägsen som den i Västeuropa. Det finns knappt någon ryss eller ukrainare som inte har något band till grannlandet, och alla ukrainare talar ryska antingen som första- eller andraspråk. Putin har alltid kunnat försvara sin kleptokrati med att ryssarna är ett speciellt folk, och att det som fungerar i väst inte fungerar där. Men om det fungerar i Ukraina, varför inte i Ryssland?
Förtryck kan inte bo granne med friheten. De är som eld och vatten. Förtryck accepteras bara om folk inte ser något alternativ. Därför måste antingen förtrycket erövra friheten, eller friheten förtrycket. Det enda som kan upprätthålla en balans med dem är om de inte bor grannar. Under sovjettiden gjordes detta genom järnridån, stärkt av strikt inre censur. Sovjetblocket var bara rent geografiskt granne med friheten, men annars hölls det åtskilt. Det fungerade – tills Gorbatjov började lätta på censuren och därmed avslöjade förtrycket just som sådant.
För Putin är det inte möjligt att bygga upp en ny järnridå mellan Ukraina och Ryssland. För det första skulle det innebära att han tvingades ge upp sin imperialistiska överhöghet över landet, och för det andra har Putin i denna internet-ålder inte samma möjlighet att isolera sitt land som Stalin hade. För det tredje är banden mellan Ukraina och Ryssland, återigen, för starka. Det går inte längre att dölja den ukrainska friheten från ryssarna.
Putin hade alltså ingen möjlighet att försvara sig mot friheten. Och om man inte kan försvara sig har man inget annat val än att angripa. Men om detta angrepp misslyckas kan Ukraina och friheten återuppta sin erövring av Ryssland.
Jakob Sjölander