Vem som helst får kalla sig liberal. En stilla undran bara, exakt vad gör Liberalerna och Centerpartiet mer liberala än andra? Tomas Brandberg hittar ytterst lite.
Kommer ni ihåg Vladimir Zjirinovskij? En rysk ultranationalist och galenpanna i största allmänhet, även med ryska mått. Han är död sedan några år, men var en av grundarna till Rysslands så kallade liberaldemokratiska parti.
Det var förstås inte ett liberalt parti alls, bara en etikett, och min poäng är att ”liberal” inte är ett skyddat begrepp. Vem som helst får kalla sig liberal. Till exempel Liberalerna och Centerpartiet i Sverige. Det kan hänga samman med deras vurm för HBTQI-certifiering, intersektionella angreppssätt kring maktordningar och så vidare, vad det nu har med frihet att göra. Inget, egentligen.
I ekonomiskt hänseende har både Liberalerna och Centern förvisso en liberal analys av skatter, företagsamhet och tillväxt. Men överlag har de varit dåliga på att leva upp till detta i den verkliga världen.
Eftersom: Det kan visserligen förefalla liberalt att låta personer från Mellanöstern fritt bosätta sig i Sverige, men deras frihet att göra det blir någon annans ofrihet när de ska försörjas. Är de och deras barn dessutom överrepresenterade i statistiken för våldsbrott så förvandlas det hela till en sorts ofrihet för brottsoffren.
En annan ”liberal” ståndpunkt är miljöbyråkrati. Liberaler och Centerpartister är helsålda på idén att Sverige och helst hela Europa i klimatets och miljöns namn ska byråkratisera sina samhällen, reglera sönder sin industri och förlägga produktionen till andra länder. Det blir nämligen resultatet efter bombmattorna av miljö- och koldioxidregleringar, som släpps inte minst på EU-nivå.
Det tangerar ytterligare en aspekt av den inte-så-liberala politiken, nämligen EU-byråkratin. Just Liberalerna är helt öppna med att de står för mer överstatlighet, större EU-budget och det som brukar kallas ”egna medel”, i praktiken EU-skatter. Som måste betalas av någon, ursäkta mig.
Det stora problemet med EU-federalismen är att beslut flyttas från nationella församlingar där väljarna kan avsätta sin regering, till institutioner i Bryssel och Strasbourg där deras inflytande är mycket mer suddigt. Och. Både Liberalerna och Centerpartiet sitter i ”Renew Europe” i EU-parlamentet, utan tvekan den mest federalistiska gruppen.
Specifikt Liberalerna förefaller ha stor tilltro till internationella organ, inklusive FN och EU, där sådana som de själva – trots svagt väljarstöd på hemmaplan – har oproportionerligt stort inflytande. Samtidigt får man ju ofta känslan att de ser sig själva som lite finare demokrater än andra. Det skaver.
Med Simona Mohamsson, Liberalernas nya partiledare, har vi fått förslag kring ”blågul islam” (vad det nu är), förbud mot vinstdrivande aktiebolag i skolan och röda linjer inom Tidö-samarbetet, vilket är som en skänk från ovan för det rödgröna laget. Ursäkta, var är liberalismen i detta?
När hon tvingades försvara sitt motstånd mot Sverigedemokraterna som del av en framtida blå-gul-blå regering så anförde hon försvaret av yttrandefriheten i samband med koranbränningarna som ett av skälen.
Hänger ni med? Liberalerna ville till skillnad från Sverigedemokraterna inskränka (!) yttrande-FRI-heten för att det tjänade ett kortsiktigt politiskt syfte.
Sammanfattningsvis. Jag ser inget särskilt liberalt med Liberalerna, bortsett från numera tack-och-lov begravda förslag om att legalisera nekrofili. Deras företrädare är dessutom bekväma insiders i institutionerna och så övertygade om sin egen förträfflighet att de inte längre bryr sig om vad väljarna tycker. Då kan tvåprocentspartiet få för sig att vilja diktera villkoren för tjugoprocentspartiet.
En liberal jag gillar betydligt mer än både Vladimir Zjirinovskij och Simona Mohamsson är Argentinas president Javier Milei. Han är så utpräglat liberal att han inte ens kallas liberal i Europa, utan libertarian och en del annat. Nu behöver ingen förklara för mig att hans motorsåg, rufsiga hår och vilda uppsyn inte skulle fungera så bra i en svensk kontext.
Kolla istället på vad han har åstadkommit. Budgetunderskottet är borta, finanspolitisk disciplin är återställd i självaste Argentina. Hans administration har fått ner inflationen, avskaffat byråkrati och onödiga regler och sänkt skatter. Och fattigdomen har minskat. Man ska generellt vara lite försiktig med att jämföra olika länder och deras politiska situation, men visst borde Milei egentligen vara en inspirationskälla för liberaler i Sverige?
Som istället hellre talar om blågul islam och röda linjer mot sina icke-socialistiska allierade.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad