Hur kommer det sig att Socialdemokraterna sedan mer än hundra år varit ohotade som Sveriges största parti? Tomas Brandberg reflekterar kring varför mer än 30 procent av väljarna accepterar lite vad som helst.
Sedan 1917 har Socialdemokraterna varit största parti i samtliga riksdagsval i Sverige, och har sedan dess (vanligtvis) innehaft statsministerposten eller (mindre vanligt) varit största oppositionskraft. Partiet är förvisso i opposition i rikspolitiken just nu, men styr ändå mer än hälften av alla kommuner och två tredjedelar av alla regioner.
Den som vill försöka förstå svensk politik kan inte hoppa över det här partiet. Börja med att särskilja mainstream socialdemokrati från den radikala vänstern. På grund av diverse vanföreställningar eller aktivistiska mentala åkommor vill den radikala vänstern i praktiken förstöra samhället utan att någon av dem har en realistisk plan för vad vi ska ha istället. Socialdemokraterna har för mycket att förlora på samhällets undergång, men kan leva med dess förfall om det är vad som krävs för att behålla makten. Där har ni nyckeln till att förstå det parti som vill ta tillbaka statsministerposten 2026. Makten för dess egen skull.
Ett återkommande fenomen i det socialdemokratiska politiska hantverket är den monumentala skamlösheten i kommunikationen med väljarna. Som att migrationspolitiken gick överstyr på grund av Fredrik Reinfeldt och tidsandan. Fakta i målet är att från mitten av 00-talet fram till krisen 2015 var Socialdemokraterna hämningslöst pro-multikultur och pro-asylmigration. Dessutom pekade de finger och skränade mot alla som inte var det, inklusive sina egna interna kritiker.
Den sista socialdemokraten som orkade stå upp för ett enda någotsånär obekvämt beslut i migrationsdebatten var Barbro Holmberg, migrationsminister på 00-talet. Morgan Johansson och Stefan Löfven räknas inte, eftersom deras beslut att avsluta experimentet med öppna gränser 2015 handlade om att undvika totalt kaos. Att det skulle tyda på ”ansvar” faller endast tillbaka på en relativ jämförelse med den radikala vänstern enligt ovan.
Socialdemokratin bär också ansvaret för nedläggningen av hälften av Sveriges kärnkraftsreaktorer. Liksom i fallet med migrationspolitiken var det en kombination av eftergifter mot aktivister och kohandel med dogmatiker i Centerpartiet och Miljöpartiet. Industrin och samhället kom i andra hand, huvudsaken var att säkra makten.
Socialdemokraterna är partiet som anser sig kunna äta upp kakan och ha den kvar. Först krokar man arm med miljörörelsen och lägger ned sex kärnkraftsreaktorer, sedan sätter man sig i möte med industrin och går med på att bygga nya. Kanske. Det är väl dokumenterat att Magdalena Andersson med emfas avvisade ny kärnkraft vid sitt installationstal 2021. Det anses numera vara fake news.
Fler exempel finns. Notera också att Socialdemokraterna ofta har en klasskampsretorik som de egentligen inte har täckning för i sin ekonomiska politik.
Den stora frågan är hur Socialdemokratin ständigt kommer undan med detta. Över 30 procent av väljarna följer ju med på färden och accepterar de tvära kasten, till råga på allt med förvånansvärt dåliga partiledare. Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven var överlag svaga politiker, var och en på sitt sätt. Jag skulle inte kalla Magdalena Andersson för svag, men hon är absolut inte karismatisk.
Vinglig färd med diskutabelt ledarskap, det är lite humlan som flyger detta. Det borde inte gå, men det går.
Förklaringen ligger delvis i att detta är ett parti som under lång tid har innehaft makten och liksom varit med och format spelplanen. Det ”sitter i väggarna” på många offentligt finansierade institutioner att man röstar vänster. Det är kulturellt.
En mycket viktig faktor är alliansen med fackföreningsrörelsen. Och egentligen är det fel att kallade det allians, det är snarare ett par siamesiska tvillingar som inte kan separeras. LO-toppar sitter i sossarnas verkställande utskott, har inflytande över politiken och levererar i gengäld röster. Nu har i synnerhet manliga LO-medlemmar fullt rationellt börjat droppa av till Sverigedemokraterna, men i stort är detta en bastion som tills vidare står kvar. Bland kvinnliga LO-medlemmar brukar stödet för S ligga över 40 procent.
Och detta är långt ifrån allt. Sedan har vi ett enormt lapptäcke av studieförbund, PRO, hyresgästföreningen, diverse bolag och så vidare, alla mer eller mindre associerade med sosseriet. Som på en aggregerad nivå har en enorm påverkan på hur medlemmar, anställda, studerande och så vidare orienterar sig politiskt. Lägg därtill att partiet har etablerat sig självt som en garanti för att bidragen ska fortsätta att flöda till utanförskapsområdena, återigen med röster som motprestation.
Och det finns fler stenar att vända på. Utnämningsmakt på olika nivåer under decennier har gett ett inflytande över många myndigheter. Egna tidningar, egna ledarsidor och en journalistkår som överlag anser att allt till höger om socialdemokratin är suspekt. Sammantaget, en mycket stor del av offentligheten har mer eller mindre subtilt formats av socialdemokratiska fingrar. Och på alla dessa arbetsplatser röstar man därefter.
Innebär detta att jag anser att detta skulle vara västvärldens sämsta parti? Svaret är nej, de är inte ens sämst i Sverige. Det finns till och med enskilda socialdemokrater som gör ett anständigt jobb med att förvalta samhället, det är en del av helheten. Men vi måste förstå att detta framför allt är en effektiv maktapparat med en oerhörd förmåga att mobilisera väljare och vinna val.
När väljarna trots allt ser att Socialdemokraterna är ostadiga i sakpolitiken så krävs istället en berättelse om samhället som grundas i fiktion. Den går ut på att när Socialdemokraternas inte har makten så hotas demokratin, klimatet och rikets säkerhet. Det är en mycket skruvad berättelse, med udden uppenbart riktad mot Sverigedemokraterna.
Det är väldigt olämpligt att beskylla sina politiska motståndare för att vilja avskaffa eller underminera demokratin. Därför ska jag som politisk motståndare till Socialdemokratin inte göra det. I riksdagen finns just nu åtta partier som samtliga accepterar demokratins spelregler. Ja, till och med Vänsterpartiet har dragit en gräns och tvingat bort ett par av sina värsta bråkstakar.
Men låt mig säga så här. Om det är något parti som med alla medel maximerar sina resurser och sitt inflytande över samhället så är det Socialdemokraterna. Hårdvinklingar, halvsanningar och mycket tvivelaktiga påståenden förmedlas genom kommunikationsplattformar som andra partier bara kan drömma om. Med den monumentala skamlösheten som politiskt koncept.
Måste det vara så här? Alltså efter mer än hundra år av dominans verkar det ju faktiskt vara något av sakernas normala tillstånd i alla fall. För ett tiotal år sedan hörde jag vid åtskilliga tillfällen begreppet ”pasokifiering”, som syftade på de grekiska socialdemokraternas (Pasok) sammanbrott. Det har inte ägt rum i Sverige och ser inte ut att göra det heller under överskådlig tid. Socialdemokratin tappar mark i många europeiska länder, men inte i Sverige.
Men valet 2022 visar att draken kan besegras om stjärnorna står rätt på himlen. Det som bland annat krävs är en ”coalition of the willing” där åtminstone Sverigedemokraterna och Moderaterna ingår. Så långt ser det bra ut. Har det hänt en gång kan det ske igen.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad