Män födda i Sverige har länge utmålats som privilegierade, men många i denna grupp känner inte igen sig. Hur reagerar de på att utmålas som universums största problem? Detta frågar sig Tomas Brandberg.
Galenskapen i Sverige kulminerade åren 2014 till 2015, men vi lever i dess efterdyningar. Då förmådde inte det politiska etablissemanget att hantera Sverigedemokraternas framväxt och det politiska samtalet var tämligen vrickat. I Almedalen 2014 höll Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson förmodligen det mest korkade offentliga anförandet som någonsin hållits av en motsvarande partiledare för ett riksdagsparti. Kanske med undantag för Gudrun Schyman.
Åsa Romson gick ut hårt med att Özz Nûjen skulle bli en bra statsminister. Ja, det är sant. I övrigt gav hon helt öppet uttryck för en motvilja mot ”heterosexuella, medelålders män”. Hon gick så långt som att avhumanisera dem. Notera följande citat:
”För de allra flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella, medelålders män utan människor, ni vet sådana som har lika värde men som är olika på alla möjliga sätt.” Detta är alltså bevarat i skrift och finns dessutom på Youtube, lätt att kontrollera ord för ord. Kontexten är inte en slip-of-the-tongue, utan ett nedskrivet, inövat tal. Byt ut heterosexuella män mot valfri etnisk minoritet så hade det blivit liv i luckan, men nu passerade det nästan obemärkt.
Exemplet är förstås lite extremt och ännu värre har det varit till exempel i pride-sammanhang, där hatet ibland har flödat fritt. Men detta är bara en sorts logisk konsekvens av identitetspolitiken, att människor ska identifiera sig med sitt etniska ursprung, sexuella läggning eller kön. I den kontexten har vita, heterosexuella män blivit en sorts ”andre” att projicera sin frustration på.
Många män av nordisk härkomst är inte ett dugg privilegierade. Uppe klockan fem för att laga rör och fixa trasiga elledningar. Sitter elva timmar i sträck i en skogsmaskin eller får arbetsskador av tunga redskap. Kör lastbil dygnets vakna timmar och såg firman gå i konkurs för att dårhuset som kallas riksdagen åstadkom Europas högsta dieselpriser. Ett femtiotal personer dör på jobbet varje år, nio av tio är män. Hårt beskattade dessutom för att fina människor ska kunna finansiera en rosa enhörning på torget i Malmö. Och mycket annat.
Det vänsterliberala kollektivet verkar ha utgått från att vita, heterosexuella män är så uppfyllda av förakt mot sig själva att de ska rösta på sådana som Åsa Romson, vilket vissa uppenbart gör. En anledning kan förstås vara att de söker och även får bekräftelse genom att bekräfta det radikalfeministiska narrativet.
Men många tänker inte så. Tänk om männen skulle vara skittrötta på att utmålas som universums största problem och istället – av lite olika anledningar – vänder sig till en helt annan politisk rörelse?
Det är ju lite det vi ser runtom i världen, men jag begränsar min diskussion till Sverige. Enligt VALU röstade var fjärde man på Sverigedemokraterna i valet 2022, men siffran ökar om man går utanför stadskärnorna och gör en liten studie av verklighetens folk. En detalj är att unga i allmänhet och unga grabbar i synnerhet utvecklar sympatier för SD och M och uppvisar ett brant fallande engagemang för den politiska elitens favvo-frågor, klimat och jämställdhet. Tvärtemot vad den kvinnodominerade lärarkåren har försökt lära dem.
Jag har arbetat med politik i elva år och jag har alltid undrat varför så få partier bryr sig om männens röster. Som om de inte räknades. Tja, de är ju välkomna till SD.
Och notera nu följande. Jag förväntar mig att väljaren tar partipolitisk ställning utifrån sina åsikter och samhällsanalyser, inte identitet. Och varför skulle, egentligen, homosexuella rösta på ett visst sätt utifrån sin sexuella läggning? Men när politiker envisas med att etnisk tillhörighet, kön och så vidare ska vara viktiga politiska faktorer, hur reagerar då den grupp som utmålas som privilegierade skurkar? Den vänsterliberala identitetspolitiken gör i själva verket självmål.
Jag hoppas att socialdemokrater och centerpartister inte (!) läser den här texten, utan fortsätter att upprepa sina misstag vad gäller den här enorma väljargruppen.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna