När statsminister Ulf Kristersson på lördagskvällen talade på Sverigedemokraternas landsdagar fick han stående ovationer. Framtiden är på ett sätt tydlig. Det är SD, M och KD som går in i valrörelse. Liberalerna måste välja väg. Budskapet från övriga tre är tydligt. Mandatperioden har varit framgångsrik och nu ska arbetet fullföljas.
Mest påtaglig är förändringen på migrationsområdet. Asylinvandringen har minskat kraftigt och politiken har flyttats från generositet bortom EU-nivå till rekordlåga nivåer. Sverige har därmed gjort precis det Tidöavtalet utlovade. Ställt om. Det är ett reellt paradigmskifte, inte bara i retorik utan i praktisk politik.
Även kriminalpolitiken visar tydliga resultat. Regeringen har genomfört omfattande skärpningar av straff, stärkt polisens befogenheter och lagt grunden för en mer slagkraftig rättsstat. Samtidigt syns nu också statistiska förbättringar. Antalet fall av dödligt våld har minskat och vissa brottstyper visar nedgång. Tryggheten är ännu inte återställd, men utvecklingen går åt rätt håll.
Här finns en tydlig logik i argumentet om en fortsatt mandatperiod. Systemen är på plats, effekterna är på väg.
Ekonomin har varit mer motspänstig. Inflation, räntor och internationell osäkerhet har begränsat reformutrymmet, men Tidöpartierna har valt en linje präglad av återhållssamhet och arbetslinje snarare än kortsiktig stimulans. Resultatet är inte spektakulärt, men stabiliserande. Hushållen är fortsatt pressade, men kursen är tydlig. Inflationen har fallit, inkomstskatterna och skatten på sparande sänkts och framförallt energi- och drivmedelspriser hållits tillbaka.
Energipolitiken präglas av realism snarare än idealism. Fokus på planerbar fossilfri el och försörjningstrygghet har ersatt tidigare experimentlusta. Även här är resultaten ännu inte fullt synliga, men riktningen är konsekvent.
Sammantaget framträder bilden av ett regeringssamarbete som inte bara bytt ton, utan också reellt förändrat den politiska kursen. Migrationen är stramare, rättsstaten mer offensiv och energipolitiken mer förankrad i industrins behov. Tidöavtalet har därmed fungerat som motor för ett bredare systemskifte.
Men just därför blir slutsatsen också tydlig. Arbetet är inte avslutat. De reformer som nu genomförs är byggda för långsiktig effekt, inte för snabba opinionsvinster. Att återupprätta tryggheten, vinna tillbaka det Sverige vi känner och stärka samhällskontraktet kräver uthållighet.
Sannolikt har Sveriges och Europas skifte bort från naiv vänsterliberal politik bara börjat. Mer krävs. Just därför är det så viktigt att vinna valet 2026.
När Tidöpartierna nu samlar sig till valrörelse gör de det med ett begripligt anspråk. En framgångsrik mandatperiod, men en ofullbordad omställning. Frågan till väljarna är därmed inte om kursen ändrats utan om den ska fullföljas.