Nog har Mona Sahlin rätt i att det är häftigt att betala skatt. Samma typ av häftighet som när en björn försöker äta upp en. Få uppskattar denna häftighet. Förutom Mona Sahlin så förstår politiker detta, vilket förklarar varför vårt skattesystem är avsiktligt byggt för att dölja hur mycket vi betalar i skatt. I praktiken betalar de flesta ungefär dubbelt så mycket som de tror.
Jag vill betala mindre i skatt. Tyvärr är detta olagligt. Men jag kan ju fuska med skatten? Tyvärr är detta också svårt, bland annat eftersom stora delar av skatten betalas åt oss av andra, främst via arbetsgivaravgiften. Detta är inte bara praktiskt för att stoppa skattefusk, utan också för att dölja hur mycket vi betalar i skatt. Om vi aldrig får pengarna så märker vi inte när de tas ifrån oss!
Men är det verkligen moraliskt att fuska med skatten? Är det inte själviskt att inte vilja bidra till massinvandring, klimatkamp, svällande byråkrati och statsaktivism? Kanske. Låt mig därför undersöka vilka som gynnas och missgynnas om jag på något magiskt sätt kunde sluta betala skatt, eller börja betala mindre i skatt.
För det första skulle jag själv gynnas. Detta är mycket viktigt. Åtminstone för mig.
Men för det andra så är det inte heller bara jag som skulle gynnas. Ett exempel är mina eventuella kunder. Detta eftersom jag kan ta mindre betalt om jag inte behöver dela pengarna med staten. Om jag vill ha minst 100 kronor för att sälja en tjänst eller vara, och skatten är 50 procent, då måste kunden betala minst 150 kronor. De extra 50 kronorna går till staten, som egentligen inte har något med affären att göra. Om kunden inte tycker att det är värt att betala mig 150 kronor så blir det ingen affär, vilket är synd för mig, för kunden och för staten.
Men vad händer om jag slutar betala skatt, men sedan vägrar att sänka priserna? Jag skulle ju kunna lägga alla de 150 kronorna i egen ficka. Det vore ju utmärkt för mig! Men kunden skulle inte märka något.
Och här har vi faktiskt en orättvisa. Särskilt då jag kan sälja mina egna varor och tjänster till ett underpris – jag kanske kräver 140 kronor för mina tjänster, och därmed gör mig billigare än min icke-skattefuskande konkurrent som fortfarande måste kräva 150 kronor. Då både ökar jag min försäljning och får behålla mer pengar, samtidigt som jag driver min konkurrent i bankrutt. Det är orättvist mot konkurrenten. Visserligen en orättvisa som gynnar det stora flertalet, eftersom jag lär ha fler kunder än konkurrenter, men ändå.
Det är också en orättvisa på så vis att min konkurrent bär en börda (skatten) som jag själv slipper. Det mest rättvisa vore att ta bort bördan även från min konkurrent. Om så skedde skulle vi tävla på lika villkor igen, fast den här gången på lika goda snarare än lika dåliga villkor.
I den tävlingen skulle vi snart pressa ned priserna till 100 kronor igen, vilket skulle glädja våra kunder ännu mer. De 50 kronor som tidigare gick till staten skulle nu gå till kunderna. Eftersom folk lär köpa mer om något kostar 100 kronor snarare än 150 så skulle jag och min konkurrent också sälja mer, vilket vi skulle tjäna på.
Men jag är ju inte bara säljare. För det mesta är jag köpare. Det kan handla om sådant som mat, hyra, bil, kläder, böcker och de gigantiska sombrerohattar jag samlar på. Om jag får mer pengar genom att betala mindre i skatt så kommer jag att kunna köpa mer. Detta gör alla som säljer till mig glada.
Jag skulle också kunna använda de extra pengarna till sådant som att spara och investera. Investeringar skapar mer välstånd och fler jobb. Besparingar leder i slutändan till investeringar, men de ger också en trygghet om olyckor skulle inträffa. På så vis blir det mindre sannolikt att jag blir en börda för samhället.
Det finns alltså stora fördelar med att inte betala skatt. Inte bara för mig, utan för samhället i övrigt. Men skadorna då?
Den som uppenbarligen förlorar på att jag inte betalar skatt är staten. Men jag bryr mig inte om staten – jag bryr mig om Sverige. Staten är bara ett medel för Sveriges välgång. Då blir frågan: är staten bra för Sverige?
Ja, definitivt. Och nej, definitivt inte. Staten är stor, och kontrollerar nu direkt lite mer än 40 procent av all ekonomisk aktivitet i Sverige. Mycket av de kvarvarande 60 procenten är också starkt reglerade. Mycket av detta är bra, men mycket är också dåligt.
Det finns gott om saker som jag gärna bidrar till. Rättsväsendet, försvaret och grundläggande infrastruktur, till exempel. Men det mesta andra är antingen skadligt (invandring, klimat, aktivism) eller sådant som kunde skötas bättre av enskilda medborgare, såsom utbildning och sjukvård. Notera att om medborgarna betalde mindre i skatt skulle de också ha större förmåga att betala för dessa saker själva.
Frågan vi bör ställa oss är hur man bäst tjänar Sverige. Är det genom att själv använda pengarna till att investera, spara, köpa och sälja? Att glädja sig själv och sina närstående, och belöna de företag och individer som hjälper en att göra det? Eller tjänar vi Sverige bäst genom att ge pengarna till staten?
Jag litar mer på mig själv än vad jag gör staten – för Sveriges skull.
Jakob Sjölander
Följ Jakob på Substack HÄR