Magdalena Andersson säger gärna att hon står upp för ansvar och ordning. I praktiken gör hon motsatsen. När skandalerna rullar in försvinner hon. När frågorna blir obekväma drar hon sig undan. När partiet borde möta verkligheten väljer hon att gömma sig.
Detta är inget undantag. Det är ett mönster. I lotteriskandalen där utsatta människor pressades att köpa partilotter gick hon till angrepp mot kritikerna i stället för att ta ansvar. I El Haj affären höll hon känsloladdade försvarstal i stället för att sätta ned foten. Nu när avslöjandena om den socialdemokratiska trollfabriken på Sveavägen 68 växer väljer hon återigen samma strategi. Hon säger ingenting alls.
Tystnaden är inte försiktighet. Den är kalkylerad. Den är ett sätt att hoppas att skandalen ska brinna ut av sig själv. Att medierna ska hitta något nytt. Att väljarna ska tröttna. Men det är också ett sätt att visa att det saknas försvar. Att det som skett inte går att motivera ens med de vanliga bortförklaringarna.
Problemet är större än en enskild affär. Det handlar om ett ledarskap som reflexmässigt duckar när ansvar ska utkrävas. Ett ledarskap som blir synligt i medvind men osynligt när det blåser motvind. Det är där Magdalena Andersson gång på gång misslyckas.
Politik bygger på förtroende och förtroende kräver mod. Mod att tala även när orden är obekväma och kostsamma.I stället ser vi hur Socialdemokraternas främsta företrädare gömmer sig bakom tystnad medan skandalerna staplas på varandra. El Haj. Lotteriet. Trollfabriken. Varje gång samma mönster. Först försvar. Sedan indignation. Till sist reträtt.
Nu räcker det. Magdalena Andersson måste sluta gömma sig. Hon måste möta väljarna och ta ansvar för det som sker i hennes eget parti. Inte genom fler fördömanden av kritiker utan genom att förklara varför hennes parti alltid vilt anklagar alla andra och sen går hem och agerar värst av alla.