Det var ingen tillfällighet att S-toppen Margot Wallström gick till hårt angrepp mot klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari. Wallström ansåg att ministern saknade både ”energi” och ”vilja” för att hon inte åker på FN:s klimatmötet i Brasilien. För två veckor sedan meddelade Pourmokhtari att hon är gravid och är förhindrad att åka. Men det var irrelevant i sammanhanget, ansåg Wallström. Hon bör ”lämna plats åt någon annan”, skriver Wallström på X. Alltså. Gravida kvinnor ska eller kan inte vara ministrar, var Margot Wallströms budskap.
I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg vem Margot Wallström är. Hon är veteranen inom socialdemokratin. Redan 1979 blev hon riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Men kanske gjorde hon sig mer känd som den som gång på gång tackade nej till att bli partiledare. Hon hade ett bättre liv i Bryssel som EU-kommissionär, med hög lön och noll kronor i skatt. Med många miljoner på banken flyttade hon sedan så småningom tillbaka till Sverige och blev utrikesminister i Stefan Löfvens regering. Hon blev Sveriges representant för Socialdemokraternas så kallade ”feministisk utrikespolitik”. Den minns vi mycket väl hur den såg ut; hur den feministiska delegationen, inklusive handelsministern Ann Linde, stod på rad, slöjbeklädda, och bugade för Irans auktoritära ledning – precis på samma sätt som landets egna kvinnor tvingas göra. Margot Wallström var utrikesminister vid tillfället men var inte med på just den resan. Däremot tog hon emot Irans utrikesminister Javad Zarif i Sverige ett par år senare, 2019 som vägrade skaka hand med henne. Efteråt sa hon: ”Det gör vi aldrig, vi skakar inte hand”.
Margot Wallström författade även en handbok i ämnet ”Sveriges feministiska utrikespolitik”. I den skriver hon att det finns 37 länder i världen som saknar lagar som skyddar gravida arbetstagare från uppsägning. Är det nu så att Margot Wallström vill att den listan ska utökas och bli 38, att Sverige ska läggas till på listan? Man kan undra.
Så klart var Margot Wallströms agerande gentemot Pourmokhtari både lågt och pinsamt. Att sedan även S-kollegan Annika Strandhäll backade upp Wallström gör klavertrampen än större. Strandhäll skriver att ”Graviditet kan såklart …aldrig vara ett skäl för att Sveriges regeringen inte ska vara rätt representerad ”. Att det finns risk att bli smittad av zikavirus i Brasilien, vilket kan leda till komplikationer för fostret, tar inte heller Strandhäll någon notis av.
Wallströms och Strandhälls attack på Pourmokhtari vittnar om hur desperata Socialdemokraterna är. För deras egen skull var det otur att Moderaternas klimatminister är en kvinna. Socialdemokraterna äger numera få politikområden. Nästan bara en, den delen som handlar om bidrag och mera bidrag, är den som socialdemokraterna äger till hundra procent. Miljö- och klimatfrågan skulle de gärna vilja komma åt, för där finns många kvinnliga röster som Socialdemokraterna skulle vilja erövra. Men nu råkade klimatministern vara kvinna, och dessutom gravid. Då blev attacken inte mot klimatministern som den var tänkt, utan kritiken riktades mot dem själva.
Det kommer att bli svårt för både Wallström och Strandhäll att i fortsättningen kalla sig för feminister. Eller är det detta som kallas för feminism. Att den ska vara selektiv. Att man ska ha rätt partifärg om man ska få lov att ingå i socialdemokraternas omhuldande feministiska sfär.