Kriget i Ukraina rullar på och dödstalen stiger. Ingen vet hur många som dött, men kriget är utan att ens vara avslutat tveklöst det blodigaste i Europa sedan andra världskriget. I genomsnitt har några hundra soldater och civila dött varje dag sedan invasionen. Ryssland passerade nyligen gränsen för sitt miljonte krigsoffer, sårade inräknade.
Mer än tre och ett halvt år har gått sedan krigsstarten, och fronten har suttit fast i tre av dessa. Både Ryssland och Ukraina har fångats i ett utnötningskrig där ingen verkar kunna vare sig vinna, förlora, eller söka fred. Ukrainarna vill av naturliga skäl inte ge upp sitt land, och Putin vågar inte avsluta kriget utan en seger att visa upp för hemmaopinionen.
Jag vill ställa en obehaglig fråga: är detta dödläge avsiktlig?
Den traditionella berättelsen om Ukrainakriget handlar om ett litet land som med hjälp av västerländskt stöd hjältemodigt håller ut mot det annars överlägsna Ryssland. Och visst är det sant. Men det finns en konkurrerande berättelse.
Denna är att västvärlden för ett proxykrig mot Ryssland och utnyttjar Ukraina som ett tillhygge. I vissa versioner ska man till och med ha ”lurat” eller ”tvingat” Ryssland att ge sig in i Ukraina, för att sedan ge det ett sorts Irak och Afghanistan, fast med lera och snö istället för sol och sand.
Det främsta argumentet för den senare bilden av ukrainakriget är att det faktiskt överensstämmer med en del fakta. Främst är detta att stödet för Ukraina i väst i praktiken inte är så stort, inte alls i närheten av vad man hade kunnat tro från retoriken. EU + Storbritannien ger idag ungefär 0,1 procent av BNP. Om vi tiodubblade stödet skulle vi nå 1 procent av BNP, men inte ens det vore särskilt mycket. Om vi i väst faktiskt var så upprörda över invasionen som vi påstår borde vi enkelt kunna göra slut på den.
Idén att vi egentligen inte försöker vinna stärks av hur stödet levereras. Det stora och ihållande stöd som krävs för att Ukraina ska kunna vinna saknas, och ofta handlar stödet om att hantera tillfälliga kriser eller avhjälpa symptom. Detta gäller även grundläggande saker som artilleriammunition, där Ukraina fortfarande lider brist. Ukraina får främst stöd när det ser ut att gå riktigt illa. Stödet har också bara sakta trappats upp – bättre vapen har hållits tillbaka, och många missiler har bara levererats på villkor att de inte används mot mål inuti Ryssland.
Detta är uppenbart dåligt. Men är det avsiktligt?
Om det är avsiktligt så vore det högst omoraliskt. Europeiska ledare skulle alltså ha låtit hundratusen ukrainare dö i väntan på utlovad hjälp. Det skulle också innebära att de flesta västerländska regeringschefer har ljugit sedan 2022. De skulle ha ljugit för sina väljare, för varandra, för FN, för EU, för Ryssland, och värst av allt för Ukraina och dess folk. Totalt cyniskt skulle man hålla liv i ett krig samtidigt som man påstod sig försöka göra slut på det.
Detta kan inte kallas något annat än ondska. Men något det inte kan kallas är dumt. Åtminstone om målet är att skada Ryssland. Ryssland är en kärnvapenmakt, och kan därmed inte attackeras direkt. Landet visade innan kriget oroväckande nära band med Kina. För att använda en av alla dessa tröttsamma liknelser med andra världskriget, så skulle man kunna slå ut Putin/Mussolini inför den stora slutstriden med Xi Jinping/Hitler i tredje världskriget. Ukraina blir då ett bondeoffer på det globala schackbrädet.
Men det finns även mer själviska skäl för politiker att hålla igång kriget. Som korruption och krigsprofitering. Kriget sväljer hundratals miljarder dollar, och i en sådan miljardrullning finns det alltid många som vill hålla igång det. Främst och mest uppenbart vapenindustrin, dess lobbyister, köpta politiker och ukrainska oligarker.
Ytterligare en part som kan önska hålla igång kriget är Kina. Kina är formellt vänskapligt mot Ryssland, och har gett landet viktigt stöd genom att sälja den elektronik som krävs för att hålla igång en modern ekonomi och genom att köpa dess naturresurser. Ryssland hade inte kunnat upprätthålla sin krigföring utan denna handel.
Det är ändå klart att detta förhållande är högst transaktionellt. Kina ser till att få betalt. Men även Kina kan ha skäl till att låta Ryssland blöda ut. När Rysslands krafter är slut kan kineserna ta för sig av konkursboet – och kanske till och med roffa åt sig hela Sibirien.
Nå – är det sant att ukrainakriget avsiktligt förlängs? Som de flesta konspirationsteorier har även denna en poäng. Nog finns det vissa som tjänar på kriget, och nog vänder och vrider strateger på alla alternativ.
Men den mer extrema versionen av teorin, alltså att västerländska politiker ljuger om sitt stöd för Ukraina, är osannolik. En sådan politik skulle inte kunna hållas hemlig – för många ledare i för många länder skulle behöva jonglera för många lögner under för lång tid.
Samtidigt är det pinsamt hur lite stöd som faktiskt levereras till Ukraina. Men låt oss inte glömma att politisk kraftlöshet är fullt normalt i västvärlden. Ukrainakriget är inte det enda exemplet på hur man lovar runt och håller tunt. I slutändan är inkompetens och tröghet en mer sannolik förklaring än satanisk slughet. Vi ska inte överskatta våra ledare.
Jakob Sjölander
Läs min Substack HÄR