Mikrostaten Próspera är världens framtid. Åtminstone idag. Vi får se om den fortfarande är det imorgon.
Próspera är en ”startup-stad” på ön Roatán utanför Honduras’ kust. Det är ett försök att skapa en stadsstat på libertariansk grund, med så stor ekonomisk och personlig frihet som möjligt. Frihet, innovation och välstånd genom entreprenörskap är ledorden. Byråkratin är minimal, företagsomsättning beskattas på 1 procent, löner på 5 procent, personliga inkomster på 5 procent, och det finns en moms på 2.5 procent. Det svenska skattesystemet är långt mer komplicerat vilket gör en jämförelse svår, men enligt en beräkning från 2012 låg skattetrycket på 45 procent.
Fungerar Próspera? Än så länge. Den honduranska grundlagen ändrades 2013 för att göra sådana här projekt lagliga, de första ansökningarna gjordes 2017, och byggandet började 2021. Sexton företag var då aktiva i staden, men idag är det 276. Befolkningen är liten – när jag närvarade vid ett seminarium om frågan så skämtade föredragshållaren om att det var fler människor i publiken än i Próspera. Men investeringarna rullar in, och företag använder det glatt som adress för att göra affärer.
Dessa företag är främst förknippade med två branscher: krypto och bioteknik. Att kryptokillarna är där förklaras med den gemensamma kopplingen till statsskeptisk libertarianism och Silicon Valley. Bio- och läkemedelsbolagen kommer till Próspera på grund av enkla regelverk. I de flesta länder kostar det hundratals miljoner dollar att ta fram nya läkemedel, men huvuddelen av kostnaden är byråkrati.
Ett särskilt intressant exempel på denna bioteknik är folk som vill förhindra åldrandet. De reser till Próspera för att genomgå märkliga genbehandlingar. Det mest berömda exemplet är Bryan Johnson, ”mannen som vill leva för evigt”. Jag är nog inte den ende som höjer på ögonbrynen över sådant.
Och nog är Próspera en mysko plats. Alexander Bard kallar det den ”den mest osvenska platsen i världen”. Nog är det långt borta från vår post-protestantiska välfärdsstat och åsiktskorridor.
Men att Próspera är en mysko plats betyder inte nödvändigtvis att det inte kommer att fungera. Próspera har kallats ”det nya Hong Kong”, vilket är något som behövs med tanke på att det gamla Hong Kong nu trampas sönder av det kinesiska kommunistpartiet. Sådana statliga ingrepp är det största hotet även mot Próspera. Men staden har överlevt sina första sårbara barnaår, vilket inkluderat (juridiska) angrepp från Honduras’ nya socialistiska president Xiomara Castro.
Frågan är därmed hur långt projektet kan gå. Det finns de som menar att Próspera är det nya Dubai eller Singapore. Eller något ännu större – spjutspetsen för en världsomspännande rörelse som tar upp kampen med de gamla etablerade nationalstaterna. Och vinner. ”Idag Próspera – imorgon världen!”.
Men det jag finner mest intressant med Próspera är inte vad det är, utan vad det inte är. Nog har världen genomlidit många sociala experiment och revolutionära drömmerier och planer på en utopisk framtid. Jag börjar muttra och stöna så snart jag hör sådant föreslås. Men det finns en avgörande skillnad mellan Próspera och andra utopiska projekt.
Denna skillnad är att Prósperaentusiasterna försöker skapa något helt nytt, snarare än stjäla från någon annan. Detta är ju annars vad som sker när revolutionärer tar makten, som i Ryssland 1917, Kina 1949 och Iran 1979. Vare sig det är kommunister eller islamister eller något annat (svenska socialdemokrater?) så handlar det om att en liten grupp vill omvandla ett land efter egna önskemål. Resultatet är ofta att det gamla förstörs, massor med människor dör, och att det nya sedan visar vara mer dystopiskt än utopiskt.
Men inte i Próspera. Nog finns det gott om konstiga typer inblandade, men det är tydligt att de inte är våldsamma eller tvångsentusiaster. Målet med Próspera är att låta folk göra vad de vill. När folk får göra vad de vill så gör de sällan vad andra vill, men det accepterar man. Alla är fria att flytta till Próspera, och att flytta därifrån.
Vare sig Próspera lyckas eller misslyckas så kommer ingen att skadas förutom de direkt inblandade. Riskerna med Prósperas utopiska projekt är alltså små. Vad resultatet än blir så kommer mänskligheten att ha lärt sig något från, och det kommer inte att bli en sådan dyrköpt läxa som andra revolutioner. Av det skälet kan jag – även som konservativ skeptiker – önska Próspera lycka till.
Viva la revolución!
Jakob Sjölander