Centerpartiet säger fortsatt nej till att samarbeta med Sverigedemokraterna, men överväger att tacka ja till Vänsterpartiet. Om det är sant, vilket vi som goda medborgare bör anta eftersom det är SVT som skriver, är det ett historiskt ställningstagande. Förutom att Centerpartiet säger ja tack till socialism och antikapitalism – en politik som ligger oerhört långt bort från Centerpartiets grundvärderingar – välkomnar de även en ingjuten antisemitism som Vänsterpartiet dras med och som Vänsterpartiet har visat klena ansträngningar att bli av med. Detta gör Centerpartiet alltså för att de är rädda för att bli kallade för rasister. Frågor på det? Ja, massor…
Ett annat skäl till att Centerpartiet väljer Vänsterpartiet före Sverigedemokraterna är att de tycker Sverigedemokraterna är odemokratiska. Låt gå för det. Det får man vara fri att tycka, även om de saknar evidens för sitt påstående. Följdfrågan blir då hur Centerpartiet ser på demokratin och dess fortsatta utveckling – allra helst under Vänsterpartiets inflytande. Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet vill ha en generös migrationspolitik, vilket även Centerpartiet vill ha. Tillsammans vill de välkomna många fler till Sverige. Hur många vill de inte säga. Man pratar inte volymer om man är vänster- eller centerpartist. Men det kan mycket väl vara ytterligare hundratusentals, eller miljoner, muslimer och andra grupperingar som inte förespråkar demokrati som samhällsskick. Vad händer då med demokratin? Tror Centerpartiet på fullt allvar, att den demokrati som de påstår sig vurma så starkt för, kommer att vara precis densamma vid ett demografiskt skifte som är det vi då talar om? Om de tror det är de inte bara naiva och godtrogna. Då är de korkade – på riktigt.
Och hur kom Centerpartiet fram till att Vänsterpartiet var en tillförlitlig partner att hoppa i säng med? Var det därför som Anna-Karin Hatt lämnade, för att Centerpartiet inte var det parti hon trodde? Att trycket underifrån var så mycket mer socialistiskt än vad hon kunde ana?
För på pappret är Centerpartiet och Vänsterpartiet väsenskilda. Vänsterpartiet ifrågasätter äganderätten. De anser att den måste begränsas, och det ska göras med chockhöjda skatter. Arbete ska straffbeskattas upp mot 70%. Fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt och högre kapitalskatter ska införas. Staten ska sträva efter att ta över kontrollen och ägandet av det mesta. Centerpartiet tror å andra sidan på en liten stat, liberala värderingar och att människor klarar sig bäst själva.
Vänsterpartiet och Centerpartiet förenas bara kring en enda punkt, och det är kring en ÖKAD invandring. Där är de båda partierna rörande överens. Men föreningspunkten skiljer sig åt avsevärt. Vänsterpartiet vill ha en gigantisk stat som tar in alla människors pengar och därefter fördelar dessa pengar efter statens tycke och smak. Centerpartiet har en motsatt samhällssyn, där varje människa ska få bestämma själv över sina inkomster. Det är också därför Centerpartiet har ”råd” att förespråka stor invandring – eftersom de anser att staten inte ska finansiera invandringen med bidrag och liknande allmosor.
Trots att Centerpartiet har bestämt sig för att tillhöra vänsterlaget vill de ändå kalla sig för ett borgerligt parti. Synd att politik inte kan falla under marknadsföringslagen. Centerpartiets falska marknadsföring vore annars ett solklart brott mot den. Om Centerpartiet bestämmer sig för att i någon form samarbeta med Vänsterpartiet, som fram till 1990 hette Vänsterpartiet Kommunisterna, är det absolut inte ett borgerligt parti. Då är det snarare ett sorgligt parti.
En sista undran: Vad säger de få centerpartister som finns kvar till sina barn och barnbarn? ”Ja, det var vi som förstörde Sverige. Det var vi som gav bort demokratin till människor som inte tror på demokrati. Vi gjorde det för vi var så rädda för att bli kallade för rasister.” Kommer nästa generation vara förstående inför en sådan klen förklaring? Knappast. Centerpartiet och dess företrädare är inte värda att vara kvar i Sveriges riksdag. De står inte upp för Sverige. De kan ju inte ens stå upp för sin egen feghet.