Lagen om hets mot folkgrupp skapades i en tid då Europa bar färska minnen av rasistisk propaganda och organiserat hat. Syftet var tydligt och begränsat. Staten skulle slå fast att uppmaningar till våld och avhumanisering av grupper definierade av ursprung, ras och etnicitet inte är acceptabelt. Det var ett skydd för människor som historiskt utsatts för systematiskt förtryck.
Sedan dess har lagen svällt. Nya kategorier har lagts till utan en ordentlig diskussion om vad det innebär. Religion och sexuell läggning är två sådana områden som i dag omfattas av bestämmelsen, trots att de skiljer sig grundläggande från det lagen en gång var avsedd att omfatta. Konsekvensen är en lagstiftning som blivit otydlig, ogenomtränglig och svår för vanliga människor att förstå.
När gränsen mellan tillåten kritik och straffbar handling inte är klar riskerar yttrandefriheten att gradvis naggas i kanten. Sverigedemokraternas partistyrelse vill begränsa lagen och ta bort religion och sexuell läggning ur paragrafen. Det är ett genomtänkt och väl avvägt förslag. Det handlar om att stärka rätten att tänka och uttrycka sig fritt utan att behöva frukta ett brottmål för att ens ord uppfattas som missaktande.
Religion är i grunden en idévärld och idéer måste få kritiseras, ifrågasättas och diskuteras med skärpa. Ett samhälle som skyddar religioner från att bli kritiserade riskerar att snabbt förlora sin intellektuella vitalitet. Det är människor som ska skyddas från våld och trakasserier, inte trossatser från att bli ifrågasatta. Dessutom används idag lagen av religiösa grupper som vill freda sig från kritik.
Samma problem uppstår när sexuell läggning omfattas av hetsparagrafen. I ett öppet samhälle kommer det alltid att finnas olika åsikter om sexualitet, moral och livsstilar. När lagens vaga formuleringar används för att bedöma dessa yttranden blir resultatet ofta självcensur. Den som inte vet var gränsen går tystnar hellre än att riskera åtal.
En demokrati mår aldrig bra av att människor avstår från att uttrycka sina övertygelser för att lagstiftningen är otydlig. Att begränsa lagen om hets mot folkgrupp innebär inte att människor lämnas oskyddade. Den som hotar, trakasserar eller angriper någon på grund av tro eller sexualitet kan redan lagföras enligt andra bestämmelser. Diskrimineringsskyddet finns kvar och straffrätten är fullt kapabel att hantera verkliga övergrepp.
Det som däremot måste bort är idén att staten ska kriminalisera hårda eller obekväma åsikter om religion och sexualitet i sig. När lagen blir för bred tappar den sin skärpa. Den förlorar sin legitimitet och riskerar att användas selektivt, styrd av kulturella strömningar och tidsanda. Genom att återföra hetsparagrafen till sitt ursprungliga syfte skapar vi en tydligare, friare och mer rättssäker ordning.
Staten ska skydda människor från våld och förföljelse. Men den ska inte skydda idéer från kritik eller hindra åsikter från att uttryckas. Ett samhälle som vågar värna yttrandefriheten, även när det skaver, är ett samhälle som står stadigt. Att renodla lagen om hets mot folkgrupp är att stärka demokratin.