Meritokrati låter bra. Det betyder ju att de bästa styr, befordras, äras och respekteras. Vem skulle kunna vara emot det? Jag.
Det finns ofta skäl att bli misstänksam när folk förespråkar sådant som vid första ögonkastet verkar självklart, men som vid andra ögonkastet är tydligt otydligt. Jämför ”frihet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa”. Precis som meritokrati har den tanklösa acceptansen av sådana vagheter orsakat många katastrofer.
Meritokratin är en farlig idé därför att den ger en falsk bild av hur ett samhälle når framgång. Det är lätt att lura i sig att om vi bara fick tag i rätt folk och gjorde dem (oss?) till ledare så skulle allt bli bra. Det stämmer sällan – ett samhälle är större än dess ledare.
Vissa tror att västvärlden är historiens mest framgångsrika civilisation på grund av meritokrati, men det stämmer inte. Meritokrati är inte någon ny eller unik västerländsk idé – redan jägare och samlare lyssnade på de som de uppfattade som mer kompetenta än andra. I alla tider har vi människor varit pigga på att framställa oss själva som bättre än andra.
Platon beskrev grundligt en totalitär meritokrati i Staten. Det finns en stark koppling mellan meritokrati, totalitarism, rationalism och den arroganta idén att en upplyst elit kan kontrollera våra samhällen. I dag kallas detta ofta ”kommunism”, men grundtanken är uråldrig och går åtminstone tillbaka till Egypten.
Meritokratins största (s)vaghet är vem som ska få bestämma vad som räknas som merit. Så fort vi ställer oss frågan märker vi snart att vi har olika åsikter, precis som vi har olika åsikter om vad som räknas som frihet, jämlikhet och rättvisa. Även om vi kunde komma överens om en meriterande egenskap – exempelvis ”klokskap” – så lär vi ändå inte komma överens om vilka individer som innehar egenskapen.
Det finns gott om folk som har lämnat stora bidrag till mänskligheten men som det ändå är tveksamt om de har merit eller ej. Ta Elon Musk, Zlatan Ibrahimović, Bert Karlsson, Hanif Bali eller Ingmar Bergman. Alla dessa är eller har varit starkt ogillade av stora delar av befolkningen. De är inte klassiskt dygdiga människor, de är inga stoiska gentlemän eller ”duktiga pojkar”. I ett klassiskt meritokratiskt system hade de sorterats bort.
Det mest berömda meritokratiska systemet i historien var Kinas kejserliga examensväsende. Män kunde försöka hela sina liv utan att klara testet, men de som lyckades säkrade sitt eget och sin familjs välstånd. Deltagarna stängdes in i tre dagar och två nätter och testades på de 431 286 tecknen i Konfucianismens Fyra Böcker och Fem Klassiker. Vissa drevs till vansinne. Systemet varade i århundraden, eftersom Kina styrdes av de som hade klarat testet och därmed baserade sin status på det. Detta trots att testet knappt innehöll någon praktiskt användbar kunskap.
I slutändan kommer vi inte ifrån att vad som är merit och inte handlar om åsikter. Och om vi ger oss själva en meritokrati så leder detta till en sorts incest – de som anses ha merit ska styra, vilket tillåter dem att bestämma vad som ska räknas som merit, och vilka som ska släppas in i härskarklubben. Om du kritiserar systemet saknar du uppenbarligen merit. Korruption är oundviklig – det är bara en tidsfråga.
Västvärlden har nått framgång genom att förkasta meritokratin. Eller snarare ersätta den med något annat. Detta ”annat” är marknaden, kapitalismen, friheten, demokratin. Alltså ett sorts antisystem där det som räknas är att kunna övertyga andra fria individer att ge en sitt förtroende. Detta förtroende är antingen pengar eller röster. På så vis skapar vi en tävling i att vara varandra till tjänst. Den som är bäst på det får makten och härligheten och pengarna och kvinnorna och té med drottningen och midsommarprat.
Systemet framgång syns överallt. Det fungerar eftersom det uppmuntrar folk att vara till nytta för varandra, snarare än att putsa på sina meriter för att glädja de redan etablerade meritokraterna.
Vi lever inte i en meritokrati. Vi lever i en ”produktokrati” – de som producerar sådant folk vill ha belönas. Det kan vara ADHD-entreprenörer, skräniga populister, autistiska forskare, giriga opportunister, grälla influensers, otrevliga bufflar eller virrpannor med tur. Ofta har de stora dygder, ja, men ännu större laster. Lyckligtvis spelar det ingen roll om folk tycker om dem eller inte, så länge de är villiga att betala dem för deras tjänster. Frågan blir inte ”har han merit?”, utan ”kan han leverera?”.
Vi bör inte lita på oss själva att bestämma vem eller vilka som har merit. Detta eftersom svaret nästan alltid blir ”jag själv och mina kompisar!”. Låt oss istället låta folk göra vad de vill – och om folk väljer att ge mer pengar till popmusiker och McDonalds än till menskonstnärer och veganer så får de göra det.
Detta kallas frihet. Och det är vägen till ett blomstrande samhälle.
Jakob Sjölander