Valet 2026 är mellan gemenskap och mångkultur

I många svenskars ögon stod Socialdemokraterna engång för gemenskap, trygghet och ordning. De talade till arbetaren, småföretagaren och tjänstemannen. Alla skulle med, för alla var en del av samma land.

I dag är det svårt att känna igen rörelsen. Folkhemmet har blivit ett museum, en kuliss man hänvisar till i högtidstal. I verkligheten handlar socialdemokratin inte längre om sammanhållning, utan om upplösning. Den talar varmt om mångfald och öppenhet men glömmer vem som ska leva i den verklighet som skapas. Tryggheten som byggde landet har bytts mot otrygghet i vardagen.

Partiet som en gång försvarade arbetarna har blivit rösten för den urbana eliten. Det talas om inkludering, men det är en inkludering som sker på bekostnad av dem som redan bor här. Människor som en gång trodde på det gemensamma känner nu misstro. De ser att samhället glider isär, att ordningen försvagas och att ansvar byts mot retorik.

När socialdemokratin förlorade tron på nationen förlorade den också förmågan att skapa trygghet. Utan ett vi finns inget hem. Utan gemenskap kan ingen välfärd bestå.

Det är därför den högern växer. Inte för att svenskarna blivit hårdare, utan för att de längtar efter något som gått förlorat. En känsla av tillhörighet. En gemenskap som inte skäms för sig själv. En trygghet som inte måste ursäkta sin existens.

I dag är det högern som talar om nationen som något värdefullt. Det är högern som försvarar välfärden, kulturen, grannskapet och den enkla tron på att Sverige ska vara ett land som håller ihop. Där socialdemokratin ser gränser som problem ser högern dem som förutsättningar.

Sverige behöver inte mer mångkulturell retorik. Sverige behöver en gemenskap som håller. Och i dag är det högern som bär det arvet vidare, när socialdemokratin lämnat det bakom sig.