Ukraina var fram till krigsstarten 2022 ett land vi inte hörde mycket om, men nu har det ändrats med råge. Men trots att landet ständigt syns i nyheterna är det fortfarande högst okänt för många svenskar. De nyheter som når oss handlar om fronter, bomber, politik och märkliga namn som Zaporizjzja, Lviv, Zaluzjnyj, Prigozjin.
Ett stort problem för att förstå Ukraina är bristen på direktkontakt. Få svenskar har rest i landet, gjort affärer i det, talar språken eller ens träffat någon ukrainare. Än idag vet vi mer om länder som Australien och Japan än Ukraina, trots att det rent geografiskt bara ligger några timmars flygresa bort. Eller åtminstone gjorde det, innan kriget satte stopp för flyget.
För att råda bot på min okunnighet så reste jag i augusti till Ukraina. Jag liftade med Tage Perntz, som skulle donera en egeninköpt brandbil till Charkiv, Ukrainas näst största stad. Det finns nu hur mycket skrivet som helst om Ukraina på nätet och i böcker, men det mesta av det handlar om kriget och den politiska situationen. Här hoppas jag lämna ett bidrag till förståelsen av Ukraina genom att berätta vad man kan se genom att gå nedför gatan i en ukrainsk stad. Detta är en beskrivning av fredens Ukraina, snarare än krigets.
Men finns det fortfarande ett fredens Ukraina? Det är just vad man lätt missar om man bara läser tidningen. För sanningen är att större delen av Ukraina befinner sig just i fred. Till skillnad från de inbördeskrig som svenska läsare är mest bekanta med (Afghanistan, Irak, Syrien) så är Ukrainakriget ett klassiskt frontkrig. Kriget pågår vid fronten, men bakom fronten är det lugnt. Det gäller även städer som Charkiv, där vice-borgmästaren på en kartapp visade oss att fronten låg bara 18,7 kilometer från staden. Soldaterna gör sina jobb.
Men drönarna och missilerna, då? Ingen del av Ukraina är helt förskonad från dessa. Men Ukraina är ett stort land, och risken att träffas är liten. I Charkiv gick flyglarmet ofta, men ingen brydde sig längre. Visst kunde man hitta bombade byggnader, men de var ändå sällsynta. Vi rörde oss genom stora delar av staden, men varken i centrum eller förorterna var bombade hus vanliga.
Men kriget är inte helt borta. Det finns exempelvis en hel del militär rekryteringsreklam, och denna är betydligt mindre mesig än den vi har här i Sverige. Den ukrainska militären verkar råda en viss brist på Prideflaggor, vilket även resten av det ukrainska samhället gör.
Det finns också många befästa vägspärrar. För det mesta viftades vi bara förbi. Antagligen är det få ryska spioner som kör brandbil. (Även om det tydligen vore en bra idé för att slippa bli stoppad). Även när vi stoppades var det bara att visa passet för att åka vidare. Min ciceron Tage Perntz berättar att antalet vägspärrar sjunkit drastiskt sedan krigsstarten – man har lugnat ned sig.
Något mycket karakteristiskt för Ukraina är den blandade bebyggelsen bestående av gamla sovjetiska betongruckel och nya moderna hus. Beroende på var man är så varierar än det ena, än det andra. Stora brutalistiska hyreshus står bredvid skinande glaskomplex. När man bygger nytt eller reparerar så bygger man modernt – kommunismens fulhet smälter sakta bort.
Nog är den moderna bebyggelsen vanligare i städer och välmående trakter. Om man ger sig in på bakgatorna eller ut i byarna tar man sig åter ut i det Östeuropa som fanns före murens fall. Men även där börjar det nya Ukraina slå rot.
Jag ser gamla och slitna byggnader, men ingen skadegörelse, klotter eller skräp, ingen misär, inget vältrande i ghettomentalitet. Folk är ute sent på kvällen, unga och gamla, stämningen verkar trevlig. Små grupper av unga män kan stå vid gathörnen, men ingen verkar rädd för dem och det finns inget dominansbeteende. Kvinnorna är vackra. Mina färdkamrater berättar att det påminner dem om Frankrike på 70-talet. Jag vet inte hur Frankrike var på 70-talet, men tydligen var jämförelsen en stor komplimang.
Vägarna sticker dock ut – de är nästan alltid i dåligt skick. Vissa potthål har till och med brandbilen svårt med. Det blir värre ju längre man tar sig från städerna och motorvägarna. Även fina områden och butiker står ofta vid dåliga vägar – det privata sköts som vanligt bättre än det offentliga.
Om man går in i butikerna så ser de ut som i Sverige – fast bättre. Hyllorna är fyllda med varor av märken jag inte känner till. Jag såg inga tecken på brist eller svält. Faktiskt så noterade jag att ukrainarna verkar lite tjocka. Men när jag kollar upp medel-BMI så finner jag att den är ungefär som i Sverige.
När jag var i Ukraina så var det inga strömavbrott. Detta var dock lite tur, då ryska bomber regelbundet slår till mot energiförsörjningen. Stora delar av gasnätverket är utslaget, vilket lär bli ett stort problem under vintern då gasen också används för uppvärmning. Ukrainarna hoppas på en mild vinter – men är redo för en kall.
Ukrainarna tenderar att vara östeuropeiskt buttra. Kanske för att man har och har haft mycket att vara butter över, från det nuvarande kriget till decennier av sovjetrysk ockupation. Jag misstänker att det är kopplat till avsaknaden av kapitalism – den kommersialistiska tjänstvilligheten har inte slagit rot. Denna butterhet försvinner dock ofta när man lär känna dem lite. Om en ukrainare ler mot en så är det sannolikt ett äkta leende.
Det har talats en del om brist på manskap vid fronten, men från vad jag kan se genom att gå nedför gatan så finns det gott om reserver. Både när det gäller ålder och kön verkar det ukrainska samhället balanserat. Jag ser många män i vapenför ålder.
Det jag såg var ett land i tillväxt, utan täcken på desperation. Det rör sig mot större välstånd och frihet. Det finns en tillförsikt, en optimism. Kanske är detta vad Putin är rädd för – det ger ryssarna en konkurrerande bild av hur livet skulle kunna vara.