Annie Lööf har kraschat Centerpartiet, så vem ska köra nu? Och vem bär egentligen ansvaret för ett kärvt samhällsklimat? Tomas Brandberg resonerar.
Det verkar vara lite… fladdrigt med vem som ska leda Centerpartiet. Mycket nyligen annonserade Anna-Karin Hatt att hon har för avsikt att kasta in handduken. Varför sker detta nu? Det är inte en konspirationsteori i den högre skolan att ana andra orsaker än vad som angavs under presskonferensen. Formella och informella orsaker överlappar inte alltid i sådana sammanhang.
Tillåt mig analysera. Annie Lööf körde på sin tid in Centerpartiet i en återvändsgränd. Det blev till slut spektakulärt pretentiös retorik i kombination med dysfunktionell politik och misslyckade vägval. Dessutom impregnerade Annie Lööf sina erbarmligt dåliga beslut med pekoral och moraliskt laddad argumentation, ett minst sagt besvärligt arv att förvalta.
Centern fick en sorts USP (unique selling point) som det icke-socialistiska alternativet som agerade omutlig grindvakt mot Sverigedemokraterna. Som att kissa på sig. Först en skön känsla när Reinfeldt-moderater och Leissner-liberaler anslöt och höll uppe väljarstödet något. Sedan allt mer obehagligt att ha de där byxorna på sig.
Annie Lööf sparkade burken framför sig med Decemberöverenskommelsen 2014, Januariöverenskommelsen 2019 och opposition efter valet 2022. Men Centerpartiet kan inte ducka regeringsfrågan i all evighet, givet att Lööfs låtsaskompis ”den breda mitten” faktiskt inte existerar som ett parlamentariskt alternativ. Därmed väntar konvulsioner, värre än vad vi sett i Liberalerna, den dag partiledningen faktiskt måste sätta ned foten. Och den dagen närmar sig.
Pinnmannen Muharrem Demirok försökte gira vänsterut, men då blev det som bekant internt käbbel. Jag tror att Anna-Karin Hatt insåg hur omöjlig denna situation var samt hur ogärna hon ville stå på samma barrikad som Vänsterpartiet, SSU och deras hangarounds. Debatten förra helgen blev droppen.
Så mycket för ”hot och hat”, ett lite slappt begrepp för övrigt, som blev den officiella förklaringen. Det kan förstås ha varit med i bilden, det vet vi inte riktigt. Under alla omständigheter började diskussionen om hot och hat ett leva sitt eget liv, och NU var det plötsligt en stor fråga för tyckonomerna i svensk media.
Låt mig börja så här. Allt aggressivt, antisocialt beteende mot politiker från höger till vänster är oacceptabelt. Att man till exempel röstar SD och har starka åsikter (bra så långt) utgör inte ett moraliskt frikort att spotta på journalister och sjuklöverpolitiker, varken bokstavligen eller i överförd bemärkelse, oavsett hur förkastliga deras åsikter än må vara. Vi tycker olika och i en demokrati får man ha fel. Jag säger detta för att jag har sett tendenser även i det högra diket som jag inte kan ställa mig bakom.
Jag påminner också om att en man planerade ett dödligt attentat mot just Annie Lööf under Almedalsveckan 2022, och att han istället mördade en annan människa. Det är en tankeställare för alla. Olof Palme och Anna Lindh mördades, och i stort sett alla toppolitiker har någon form av hotbild mot sig.
Med detta noterat har centerpartister som kollektiv betraktat inte en susning om vad sverigedemokrater i allmänhet har gått igenom under de senaste tjugo åren. Det har varit rent fysiska trakasserier, inklusive en knivattack med nästan dödlig utgång 2010. Sprayade fasader, demolerade bilar, anonyma hotfulla samtal och arbetsgivare som uppmanades att utsätta anställda sverigedemokrater för repressalier.
Oräkneliga gånger har media och politiska motståndare lagt fram en missvisande bild av sverigedemokrater som nazisympatisörer, rasister och antidemokrater. Detta i sin tur gav förtroendevalda problem med chefer, arbetskamrater, vänner och släktingar. Kontrakt sades upp, vänner skildes åt, familjer splittrades. Att samma media och politiska motståndare NU kommer på att de har problem med ”samhällsklimatet”… Alltså, vad ska man säga? Skenheligt och töntigt, jag vågar inte använda kraftigare ord just nu.
Låt oss göra några enstaka nedslag i historien. År 2010 kunde dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt inte reservationslöst ta avstånd från politiskt våld mot sverigedemokrater, utan han tillade: ”samtidigt är det inte förvånande att det händer”. (Detta var för övrigt ett ”Jimmie moment” för undertecknad när det begav sig.)
År 2013 skanderade rapparen Silvana Imam ”skicka grisen till slakten” med uppenbar anspelning på Jimmie Åkesson och hans väljare. Året innan hade Länstidningen i Östersund publicerad en teckning av Jimmie Åkesson som en kackerlacka som skulle gasas ihjäl. Anspelningar på obehagliga varelser som man måste ha ihjäl återkom i Expressen 2016. ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”, frågade sig krönikören Cecilia Hagen.
Inget av detta utlöste någon värdegrundskris vill jag minnas. Dessa exempel beskriver dock inte den ström av hat och ovilja som under många år sköljt över partiet i olika sammanhang, både helt öppet och från anonyma avsändare. Men när Anna-Karin Hatt avgår ska det med darr på stämman talas om samhällsklimat.
Fortsättning följer förstås. Det ska bli väldigt intressant att se vem som åtar sig att ratta det här vraket och vart det bär hän, med Annie Lööfs gamla supportrar som baksäteschaufförer. Jobbet lär i alla fall vara välbetalt.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna