Under snart fyra mandatperioder har Liberalerna och Centerpartiet låtit förhållandet till Sverigedemokraterna överskugga allt annat. Det kanske är dags att stanna upp lite och fundera över hur det har fungerat hittills, påpekar Tomas Brandberg.
När Liberalerna har sitt så kallade landsmöte senare i höst så finns det en fråga som överskuggar alla andra, förhållandet till Sverigedemokraterna. Detta symboliserar en besatthet av SD som i synnerhet de liberala partierna (L och C) präglas av. Samtliga rödgröna partier har Jimmie Åkesson som sin huvudmotståndare och talar om det ofta och gärna.
Ett politiskt partis värsta mardröm är att vara irrelevant, bortglömt, att inte märkas. I det avseendet har Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning haft en ganska bekväm resa de senaste femton åren. ALLA ska ALLTID uttala sig om SD, och Socialdemokraterna har varit vänliga nog att kalla Tidö-regeringen för SD-regeringen. Bara som ett litet exempel nämns Sverigedemokraterna eller ”SD-regeringen” nästan femtio gånger (ja det är sant) i sossarnas nyligen publicerade skuggbudget för 2026.
Även etablerad media har genomsyrats av paranoia inför en ny politisk kraft och har under långa perioder bedrivit rena kampanjer mot partiet. Motståndet sitter i väggarna på måna redaktioner, det bara är så, även om enskilda journalister blivit något mer nyanserade med tiden. Det där är tveeggat. Javisst, många väljare tar intryck, men det räcker med att en fjärdedel genomskådar det hela för att det ska bli kontraproduktivt.
Jimmie Åkessons lag, där även jag ingår om någon hade missat det, har överlag stärkts av uppmärksamheten. Men låt oss nu hålla isär begreppen.
Sverige som land hade i allra högsta grad tjänat på att få det åttonde partiet som vågmästare i Riksdagen från 2010. Så mycket hade blivit annorlunda om SD inte isolerats. Framförallt hade vi inte fått ett förlorat decennium med migrationspolitiken. Men SD som parti gynnades definitivt av att vara underdog och allas motståndare under tre mandatperioder.
Partiet har dragit nytta av den ständiga uppmärksamheten och blev i praktiken den enda parlamentariska oppositionskraften i samband med Decemberöverenskommelsen 2014. Och dessförinnan, egentligen redan från 2010, det enda riksdagsparti som motsatte sig ganska iögonenfallande liberaliseringar av migrationspolitiken. Det hade närmast varit en prestation att inte gå framåt under sådana omständigheter.
Men låt mig berätta lite mer än vad som är uppenbart för var och en. Sverigedemokraterna fick ett decennium med någorlunda arbetsro att stärka sin organisation och bygga sin politik. Jag har ju sett detta från insidan. Försök bli av med oss nu om ni kan, vi har idag finmaskiga nätverk av aktiva runtom i landet, välfungerande kommunföreningar och sisådär 1,3 miljoner väljare. Fler är definitivt på väg.
Tillåt mig sedan nämna den lilla omständigheten att Sverigedemokraterna har fått rätt i samhällsfråga efter samhällsfråga. Det gäller alltså inte bara migrationspolitiken, utan även brott och straff, energipolitiken, bränslepolitiken, försvarspolitiken med mera. Många väljare ser detta. Och det har faktiskt gett manöverutrymme att inte vara insnärjd i en massa dåliga överenskommelser.
Lägg därtill en trend som omfattar stora delar av västvärlden, nämligen att högerväljare söker ett tydligt alternativ till vänsterliberala makthavare som liksom har vuxit ihop med makten, åtminstone är det så det uppfattas. Där har ni bakgrunden till att Sverigedemokraterna åtminstone just nu ser ut att konsolidera ett väljarstöd på en bit över 20 procent.
Notera nu att i synnerhet Centerpartiet men även Liberalerna lider av någon sorts big-dog-attitude inför denna utveckling. Inget av partierna har varit särskilt stort i modern tid, men har ändå haft betydande inflytande över politiken, vilket de tenderar att ta för givet. Styrkeförhållandet är enligt aktuella opinionsundersökningar att SD är tre gånger så stort som de liberala partierna. Tillsammans. Där ser ni väljarnas reaktion på nästan fyra mandatperioder av nedlåtande beteende.
Visst kan man vara frustrerad inför det demokratiska systemets inneboende tröghet, det ska man vara om man vill se förändringar. Samtidigt är det ett fantastiskt system, som tillåter ett relativt nytt parti att erövra inflytande genom att representera det sunda förnuft som en stor del av väljarkåren efterfrågar. Detta sker förstås på andra partiers bekostnad. Det kan Liberalerna få en ganska skarp påminnelse om inom ett år. Om de inte beter sig.
Min fråga till de liberala partierna lyder: Hur tycker ni att er SD-noja har fungerat hittills och hur länge ska ni låta den överskugga allt annat?
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna