Långsiktighet är bra. Det hör jag hela tiden. Politiker och andra beslutsfattare påstår sig tänka långsiktigt – samtidigt som de anklagar sina fiender för kortsiktighet. Uppmaningarna till långsiktigt tänkande finns överallt, men är särskilt populärt när det gäller vänsterns klimat, nördarnas AI och högerns demografi.
Men är det möjligt att vara för långsiktig? Kanske så långsiktig att man inte ser stupet framför sig?
Långsiktighet är frågan om vilken strategi vi bör möta framtiden med, och vad vi finner viktigt. Det är bra att det diskuteras. Men samtidigt måste vi vara försiktiga – även med vår försiktighet. För vi kan få för mycket av allt gott, även långsiktighet.
Det handlar om avvägningar. Nog bryr vi oss om våra barnbarns barn – men vore det bra om vi slutade äta för att ”spara mat” åt dem? Om vi gjorde det så skulle vi inte överleva tillräckligt länge för att få barnbarns barn. Den klassiska definitionen av hållbar utveckling – ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” – är bra. Men låt oss inte glömma bort ”dagens behov”.
Överdriven långsiktighet är en överkorrigering. Kortsiktighet är lätt för människor, och jag medger att det ofta är ett större problem än överdriven långsiktighet. Men det betyder inte att vi ska svänga så hårt att vi undviker det ena vägdiket bara för att falla ned i det andra. Vi bör hålla oss på vägen, och det gör vi inte genom att tänka så långsiktigt att vi missar nästa kurva.
Det största problemet med långsiktighet är att vi inte ser så långt som vi gärna vill tro. Framtiden är oförutsägbar. För att bara gå tillbaka de senaste tio åren har vi flyktingkrisen, Brexit, Trump, Greta, Covid-19, AI, Ukraina, Gaza och Trump (igen) som exempel på överraskningar.
Nog kan vi se in i framtiden – men sikten är dålig. Ett bra exempel på detta är Philip E. Tetlocks ”Good judgement project” där han låter folk försöka förutse diverse politiska händelser. Inte ens de bästa slår slumpen om de försöker se mer än ett par år in i framtiden.
Denna okunskap gör det svårt att fatta goda beslut. Vi vet inte vad som kommer att hända. Detta är särskilt farligt då vi samtidigt är mycket bra på att övertyga oss själva om att vi vet vad som kommer att hända. Vi riskerar att skada både oss själva och andra. Det bästa exemplet på detta är klimatkampen, som redan idag ställt till med långt större skada än vad klimatförändringen själv kan förväntas göra. Medicinen är värre än botemedlet.
Vår förmåga att hjälpa framtida generationer med deras problem är högst begränsad. Vi vet för lite om dem. Detta blir lätt att se om vi blickar bakåt istället för framåt. Vad tror vi om våra förfäders chanser att, säg, för 200 år sedan fatta beslut för oss idag? Hade de byggt upp stora guldförråd? Kämpat för att skaffa sig kolonier? Byggt upp enorma lager av kol och ångmaskiner? Vi ska inte lura i oss att vår förmåga att veta vad som är bäst för framtida generationer är större än vad den var för 100, 50 25 eller ens 10 år sedan.
Till saken hör att det bästa vi kan göra för framtiden oftast är vad som är bäst för oss själva i nuet. Detta eftersom framtiden ju likt ett frö växer ur nuet. Vill du att dina barn ska vara rika? Gör dig själv rik idag. Vill du ha en hälsosam ålderdom? Börja träna idag. Vill du skydda miljön? Kämpa för att bevara nationalparkerna idag. Vill du att Sverige ska undvika inbördeskrig? Få invandring och integration under kontroll idag.
Ofta är skillnaden mellan långsiktigt och kortsiktigt tänkande inte så stor som vi gärna tror. Särskilt vänstern gör misstaget att tro att framtiden bara kan tryggas genom dagens lidande. Snarare är det tvärtom. Ju starkare, hälsosammare, klokare, rikare och lyckligare vi gör oss idag, desto bättre blir vår förmåga att möta framtiden, och att lämna dessa fördelar vidare till våra barn. Sverige är inte ett rikt land för att våra förfäder var fattiga. Sverige är ett rikt land för att våra förfäder gjorde sitt bästa för att sluta vara fattiga.
Jag förespråkar inte kortsiktighet. Det vore att återigen dra för hårt i ratten och köra ned i det dike vi först försökte undvika. Det jag vill uppnå är en balans. Och denna balans uppnås främst genom ödmjukhet. Vi måste inse att vår förmåga att kontrollera framtiden är högst begränsad. Det är dessutom farligt att försöka. Se bara på nazisternas försök att stoppa rasens degenerering, eller kommunisternas försök att bygga arbetarnas paradis. Framtidsförutsägelser ger makt, och makt korrumperar. Tänk på Greta Thunberg.
Jag drar mig till minnes slutet på Voltaires stora (om än korta) roman Candide. Huvudpersonen och dennes följeslagare har genomgått stora lidanden, men har nu fått litet lugn. Candide överger de ambitiösa, arroganta och farliga teorierna som väglett honom. Istället sätter han sig ett enklare mål: ”Låt oss nu odla vår trädgård”.