Skattebefrielsens dag

Det är ironiskt att Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, firas genom att inte arbeta. Men nog förstår jag att man vill vara ledig. Jag har sådan förståelse för det att jag vill lägga till ytterligare en ledig dag i kalendern – Skattebefrielsens dag.

Denna dag skulle infalla vid den tid på året då medelsvensson betalat klart sin skatt. Om vi, exempelvis, betalade en fjärdedel i skatt så skulle dagen infalla en fjärdedel in på året, i månadsskiftet mars/april, och om vi betalade hälften i skatt så skulle dagen infalla månadsskiftet juni/juli.  

Även om det är svårt att få någon ordning på det svenska skattesystemet med kommunalskatt, statlig inkomstskatt, moms, arbetsgivaravgift och allt vad det är, så brukar skattetrycket anses ligga mellan 40 och 45 procent av BNP – 41,4 procent enligt Ekonomifakta. Detta kan tyckas högt men är ändå en förbättring, då vi under Socialdemokratins långa hegemoni var uppe och nosade på 50 procent.

SE ÄVEN: Skattebetalardagen 2025 – från och med söndag jobbar du gratis – | Skattebetalarna

Ett år har 365 dagar (låt oss ignorera skottår), och 41,4 procent av det är 151. Det betyder att Skattebefrielsen i år borde ha firats 151 dagar efter Nyårsdagen. Det blir den 31 maj. Tyvärr var det i år en lördag, då vi redan var lediga…

Visst finns det de som betalar långt mer än 41,4 procent i skatt. En viktig brytgräns är för höginkomsttagare, alltså de som tjänar mer än 50 000 i månaden. Astrid Lindgren fick som bekant hela 102 procent i skatt år 1976. Om Skattebefrielsens dag skulle bli verklighet, skattesystemet var detsamma som 1976 och Astrid Lindgren var i livet skulle hon fått fira 2025 års personliga skattebefrielse i januari 2026.

Den stora fördelen med Skattebefrielsens dag är att vi får en ledig dag. Men utöver det så kan det kanske också ge oss – det svenska folket – en tankeställare. Vad säger det om oss som land att vi lägger ned nära nog hälften av vår arbetstid till att betala skatt? Nog borde fler än Leif Östling fråga sig ”Vad fan får jag för pengarna?”. Utöver SVT, vindsnurror, massinvandring, fritidsgårdar för kriminella, klimataktivism och könsstympning av transbarn, förstås. Som Nima Sanandaji och Stefan Fölster nyligen visat så verkar högskatteländer inte få så mycket för sina skatter, och klarar sig ofta sämre även i rena välfärdsfrågor.

Skattebefrielsens dag vore både morot och en piska för politiker. Tyvärr är skattepolitik inte särskilt sexigt, och får inte den uppmärksamhet det förtjänar. Det går därför både att höja skatten utan att folk blir arga, och att sänka skatten utan att folk blir tacksamma. Båda är lika illa. Vad staten gör med pengarna får mer uppmärksamhet än hur de skaffar sig dem. Tyst beskattning, högljudd spendering. Men med Skattebefrielsens dag så blir det plötsligt lättare att identifiera vad det är som sker. Folk lär märka om Skattebefrielsens dag börjar firas en månad senare.

Ett mål vi skulle kunna sätta är att pressa tillbaka skatterna så att vi kan fira Skattebefrielsens dag redan Första maj. Det skulle verkligen göra arbetarnas dag till just arbetarnas dag, snarare än socialisternas. Ironiskt nog lever ju dessa i hög utsträckning på andras arbete.  

För att Skattebefrielsens dag ska sammanfalla med Första maj så skulle det krävas att en skattesänkning på 8,4 procentenheter, från 41,4 till 33 procent. Detta skulle ge oss ytterligare en månad då vi arbetade för oss själva och våra familjer. Det skulle ge oss pengar som vi själva fick bestämma hur de användes, snarare än byråkrater, aktivister och politiker.

Vore en sådan skattesänkning ett radikalt förslag? Vi skulle ändå betala mer i skatt än exempelvis sydkoreaner, australiensare, schweizare, amerikaner och irländare.